Mannen utan öde

Imre Kertész är författaren som ännu en gång bevisar att Nobelpristagare inte måste vara svårlästa.

Mannen utan öde (Sorstalanság) är - skulle jag tro - den av Kertész romaner som sålts mest i Sverige, en tunn liten bok om en tonårig pojke som gör "en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets" (citat från Georg och Eva Kleins förord till Norstedts svenska upplaga). Successivt blir allting värre och värre, och alla kan vi vår nittonhundratalshistoria och vet vad som väntar, men det är inte det som är det stora med den här historien. Skildringar från koncentrationsläger finns det många. Det som är psykologiskt intressant, känslomässigt gripande och inte minst oerhört skrämmande med den här historien är skildringen av huvudpersonen, berättarjaget, och hur han blir allt mer avtrubbad. Steg för steg flyttar han fram sina gränser för vad som är acceptabelt, till och med logiskt och naturligt. Och som läsaren hänger man med i resonemanget. Man kommer på sig själv med att tänka, precis som berättaren, ja, så klart, så här måste det vara, för att ögonblicket efteråt komma till insikt med en otäck eftersmak och en klump av obehaglig förståelse hur Förintelsen blev möjlig.

Mannen utan öde är inte en självbiografisk roman. Dock har Kertész själv varit deporterad och fånge både i Auschwitz och Buchenwald, så naturligtvis måste hans upplevelser ha påverkat hans skildring. Hans sätt att skriva är enkelt, flytande och lättläst - han är en mycket god berättare, som utan onödigt krångel berättar en historia och gör ett mycket djupt intryck på läsaren.

Det levande slottet & Svart eld

Bokmonstret har varit lat nu ett tag. Därför smäller jag till med två boktips idag - två lata boktips, faktiskt, eftersom jag har recenserat dem på annan plats och därför länkar dit istället.

Den första boken heter i min utgåva Trollkarlens slott, men nyutgåvans titel är Det levande slottet (originalet heter Howl's Moving Castle). Den är skriven av brittiska författarinnan Diana Wynne Jones och tillhör kategorin "ungdomsböcker som läses med stor behållning av vuxna". Det är en galen saga med en utflippad trollkarl och världens coolaste gamla gumma i huvudrollerna. Läs mer här.

Den andra boken tillhör vågen av nyskapande och klichébefriad fantasy som man har kunnat se på senare år. Extra roligt är förstås att det är en svensk bok. Det rör sig om Svart eld av Christina Brönnestam, och min recension av den boken finns här. Det är fantasy som på ett begåvat sätt tar ställning till mainstreamträsket av magiska artefakter, profetior och bondpojkar med mystiskt förflutet och förtrollade vapen. Om du trodde att du aldrig skulle öppna en fantasybok så är det här rätt ände att börja i.