tag:blogger.com,1999:blog-194927072024-03-07T09:28:03.988+01:00BokmonstretBokmonstret vill ha ALLA böcker!Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.comBlogger30125tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-74740077496342061552008-01-01T19:02:00.001+01:002008-01-01T19:08:30.959+01:00Bloggen är stängdLäs min nya blogg, <a href="http://gryningstiger2.blogspot.com/">Gryningstiger den andra</a>.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-37472840016465961442007-03-12T20:16:00.000+01:002007-03-12T21:04:17.040+01:00Det rena landetI forntiden dominerades norra Europa av de stolta germanerna, folket som aldrig underkuvades av romarna och vars blod ännu rinner i svenskarnas ådror. Eller hur var det nu med det där?<br /><br /><em>Det rena landet</em> börjar i antiken. Författare som Tacitus och Cassiodorus använde germanerna för politiska syften - i Tacitus fall för att kritisera Rom, och i Cassiodorus fall för att ljuga ihop en lämplig släkthistoria åt kejsar Theoderik. Dessvärre kom deras historier om germanerna att tas för fakta, vars sanningshalt var ställd utom tvivel. Och därmed var stenen i rullning. <strong>Maja Hagerman</strong> berättar medryckande och skickligt hur historikerna citerade samma gamla källor och bygger sina cirkelargument på varandra, tills de hade en oantastlig "sanning" som levt kvar in i våra dagar - berättelsen om germanernas förträfflighet, deras urhem och deras mest renrasiga ättlingar: svenskarna.<br /><br />Det är närmast pinsamt att läsa om hur svenskheten hyllades under den värsta nationalromantiken och hur man hävdade att svenskarna "klarat sig" från inblandning av "främmande raser" (till skillnad från folk från kontinenten, som, ack och ve, blivit degenererade av alltför stor rasblandning). Att det i Sverige levt diverse människor med olika kulturell bakgrund sedan, ja, sedan väldigt, väldigt länge (exakt hur länge hade man ingen större koll på under 1800-talet) var en detalj man effektivt bortsåg från, liksom den lilla detaljen att folk brukar ha en tendens att skaffa barn ihop utan att bekymra sig alltför mycket om kulturell eller nationell identitet. Istället ägnade sig forskarvärlden åt att dela upp folk i långskallar och kortskallar och leta bevis för att förfäderna till dagens svenskar minsann fanns här redan på stenåldern. Rasbiologin utreds naturligtvis, en vetenskap i vilken Sverige var världsledande, och därifrån är steget inte särskilt långt till nazismen. Hagerman berättar om hur man uppfann vikingatiden, denna stolta period varenda unge idag känner till, och om hur det fornnordiska blev högsta mode inom en rad olika områden, samtidigt som skolbarnen fick mäta varandras skallar och personer vi idag utan tvekan skulle klassa som rasister uttryckte sin beundran för vad man åstadkommit i Sverige. Men vad Hagerman framför allt visar är hur bilden av fornstora dagar, av Sverige som "världens äldsta nationalstat" skapades, bekräftades och skapades på nytt, om och om igen, tills bilden etsat in sig så starkt i våra medvetanden att den fortfarande finns där.<br /><br />Vad Hagerman mer tar upp, och som är det verkligt skrämmande och intressanta, är tystnaden. Hur många känner idag till Anders Retzius, mannen som uppfann skallmätningen? Eller Herman Lundborg, chef för Statens institut för rasbiologi, inrättat 1922? Som arkeolog känner jag naturligtvis till exempelvis Oscar Montelius, men i den arkeologihistoria jag läste fick vi mest lära oss om den roll han spelat för klassifikation av fornfynd och treperiodsystemet (sten- brons- och järnålder, något som fortfarande används även om man idag är medveten om att indelningen dras med ganska stora problem) - inte hur han samlade så kallade långskallar ur Västergötlands gånggrifter och kopplade dem till "våra germaniska förfäders" ankomst till Norden. Över huvud taget är Hagerman starkt kritisk till hur man i dag behandlar hela den här frågan med tystnad - istället för att dementera den, berätta om den, och ta avstånd från den. Det hon verkar vilja sätta fingret på är egentligen inte att forskarvärlden är väl medveten om det vansinniga i en argumentation som bygger på något som egentligen inte finns - ras och folk, för att inte tala om långskallar och kortskallar - för det är den. Problemet är att den medvetenheten inte har hittat ut från universiteten - inte ens hos de institutioner som har möjlighet att förmedla den.<br /><br />Samtidigt får man vara medveten om att Hagerman hårddrar i vissa lägen. När hon beskriver vikingamarknader får man en känsla av att alla som håller på med något sådant är naiva drömmare som vurmar lite för mycket för en romantisk bild av forntiden (vilket, vill jag hävda, de långt ifrån alltid är). När hon berättar om hur asatron fått nytt liv i nynazistiska kretsar har hon förvisso rätt, men hon missar då alla de nyhedningar som är så långt från rasister man kan komma (och, med insikt i den världen, hävdar jag bestämt att de är betydligt vanligare är de som dyrkar någon sorts nazi-Oden). Som alla populärvetenskapliga böcker är <em>Det rena landet</em> skriven för att lyfta fram en ståndpunkt, och tar därmed inte upp invändningar mot den ståndpunkten.<br /><br />I det här fallet må det vara förlåtet. <em>Det rena landet</em> är en välskriven och engagerande berättelse om en skrämmande effektiv historiekonstruktion. Fick jag bestämma skulle den genast införas som obligatorisk läsning i grundskolan. Jo, och alla Sverigedemokrater borde tvingas läsa den med, för den delen.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-2079023384008646382007-02-14T11:24:00.000+01:002007-02-14T11:53:11.417+01:00Jonathan Strange & Mr Norrell<strong>Susanna Clarke</strong> har lyckats med något som inte är alla förunnat - hon har skrivit en fantasyberättelse som spridit sig långt utanför de vanliga fantasyläsande kretsarna. <em>Jonathan Strange & Mr Norrell</em> har dessutom blivit omtalad inte bara för sin magiska handling, utan för sitt språk, som doftar Jane Austen och systrarna Brontë.<br /><br />Handlingen utspelar sig i det tidiga 1800-talets England, men det är inte England som vi känner det, utan snarare en parallell värld, där norra delen av landet en gång regerades av en legendarisk magiker, the Raven King kallad. Idag är magiker ett yrke bland andra gentlemannayrken som advokat, präst, officerare och så vidare. Magikerna håller dock inte på med praktisk magi över huvud taget, utan är snarast en sorts historiker som mest sysslar med att läsa gamla skrifter och diskutera vad som har varit. Praktisk magi anses över huvud taget som något omöjligt i det moderna samhället.<br /><br />Det tänker Mr Norrell ändra på. Och så småningom får han en elev - Jonathan Strange.<br /><br />Mr Norrell är en ganska paradoxal karaktär. Samtidigt som han är beredd att ställa sin magiska konst i Englands tjänst - Napoleon-krigen rasar just som värst - så är han avig, folkskygg och inte alls beredd på den uppmärksamhet hans magi väcker. Jonathan Strange är något av hans motsats, gladlynt, social och kanske en smula för våghalsig för sitt eget bästa. Romanen handlar mycket om spelet mellan dessa två, men den kryddas och får liv av de många färgstarka bifigurerna - Mr Norrells allt-i-allo Childermass, Jonathan Stranges fru Arabella, betjänten Stephen Black och inte minst "the gentleman with thistle-down hair" för att nämna några.<br /><br />Förutom magi bjuds läsaren på bedrägliga älvor, en massa roliga fotnoter om magi och magins historia, ett Napoleon-krig som får en del oväntade vändningar och en bitvis ganska komplicerad intrig som ändå håller hela vägen, allt insvept i ett ålderdomligt språk som är både elegant och humoristiskt och inte alls så svårläst som man skulle kunna befara (för den som känner att det engelska originalet verkar lite mastigt så finns det en svensk översättning, men då jag inte läst denna kan jag inte uttala mig om hur bra den är). Stämningen <em>är</em> verkligen som hämtad ur en Austen-roman. Clarke har till och med samma typ av bitskt humoristiska anslag som Austen. Tillsammans med de brittiska folksagetraditionerna om älvor som Clarke har plockat upp, och med det alternativa 1800-tal som hon målar upp, så blir helhetsbilden dock något annat, något fantastiskt, medryckande och väldigt läsvärt*.<br /><br />Det är en tjock bok, men låt dig inte avskräckas. Själv ska jag snart ge mig på Clarkes novellsamling <em>The Ladies of Grace Adieu and Other Stories</em>, där man bl a ska kunna få läsa mer om John Uskglass, the Raven King själv. Bara titeln lovar gott.<br /><br /><br /><br />*<span style="font-size:85%;"><em>Därmed inte sagt är inte Austen är medryckande och läsvärd, jag älskar Austen. Men det </em>är<em> en helt annan typ av berättelser.</em></span>Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-82417172657399048612007-02-04T22:01:00.000+01:002007-02-04T22:42:24.141+01:00PölsanMin far kommer från Västerbotten. Jag vet inte om det är därför, men faktum är att man bland hans favoritförfattare hittar några av landskapets storheter, såsom Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren. Hur samtalet strax före jul kom in på just den sistnämnde vet jag inte - kanske var det för att jag nyligen hade läst något om Lindgren på <a href="http://mansken.blogspot.com/2006/12/torgny-lindgren-ormens-vg-p-hlleberget.html">Månskensdans</a>. Kanske var det min far själv som tog upp det. Hur som helst så rusade pappsen uppför trappan och kom strax ner med en försvarlig hög Lindgren. Han förordade särskilt <em>Pölsan</em>.<br /><br />Det gjorde han alldeles rätt i.<br /><br />Till att börja med är <em>Pölsan</em> en fantastiskt skriven berättelse fylld av kärv humor, mystiska tyskar, lungsot och minst sagt färgstarka recept:<br /><br /><em>Har du till exempel blötlagt svinskallen som man ska göra? fortsatte nu Bertil. Som det alltid görs i de här trakterna?</em><br /><em>I tre vatten under två dagar, sade Robert Maser.</em><br /><em>Och rensat ur näsborrarna? Och krafsat rent kring tänderna?</em><br /><br />Men <em>Pölsan</em> är också en berättelse om författarskap. Historien om jakten på den perfekta pölsan i efterkrigstidens västerbottniska glesbygd ramas in av historien om den gamle mannen på ålderdomshemmet, han som en gång försörjde sig som notisskrivare tills chefredaktören på tidningen förbjöd honom att fortsätta producera notiser, eftersom dessa, enligt chefredaktören, var rena lögnerna. Först på sin ålders höst återupptar han den notis som aldrig blev avslutad, notisen där så småningom pölsan får en alltmer framträdande roll. En stor del av boken är berättelsen om denne gamle man och den dialog han för med vårdbiträdena, en dialog som många gånger behandlar skrivkonsten. Han berättar för Linda att det som tar mest tid är inte det han skriver, utan det han utelämnar och hoppar över - vägar och dikeskanter, fåglar och träd, avstånd, väderlek, ansiktsuttryck. Han gör bara en mening i taget, säger han till Niklas, och sedan skriver han ner den - för hand, naturligtvis. Det här sättet att skriva är, vågar jag hävda, väsenskilt från hur många författare (jag själv inberäknad) i dagens datoriserade samhälle skriver sina texter - man vräker ur sig ord, prövar sig fram med formuleringar, och skär ner och skriver om i efterhand tills man är nöjd. Men naturligtvis, tänker jag mig, är det så att om man skriver för hand, då skriver man inte gärna om en sak om man kan undvika det. Då måste man tänka till innan man sätter orden på pränt.<br /><br />Det intressanta är att hela boken präglas av den sorts författarskap den gamle talar om. Lindgrens stil är minimalistisk på ett sätt som talar för att produktionen är långsam. Det finns nämligen två sätt att skriva med ett enkelt språk. Det ena är när det blir tillrättalagt och ganska banalt, så att man får intrycket att författaren antingen inte kan bättre, eller bara helt enkelt vill att alla, verkligen <em>alla</em>, ska begripa. Det andra är - som i Lindgrens fall - den övervägda enkelheten, den där man känner att författaren verkligen har tänkt till några extra varv på vilka ord som ska vara med och vilka som inte hör dit. Den sortens språk blir exakt, avskalat och många gånger oerhört vackert, och den sortens böcker är oftast läsvärda, om så bara för språkets skull.<br /><br />Så mycket mer glädjande då, när en sådan bok, i likhet med <em>Pölsan</em>, inte bara är läsvärd för sitt språk, utan också för sin helt underbara historia och sina tankar kring livet, maten och skrivandet.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1158263003788317802006-09-14T21:37:00.000+02:002006-11-11T17:12:23.640+01:00SamaelJa, det blev en recension här av <strong>Jorun Modéns</strong> debutroman <em>Samael.</em> <em>Samael </em>är en ungdomsroman, utgiven på <a href="http://www.welaforlag.se">Wela Förlag</a>, i en serie kallad "Wela Fantasy 15+" (större delen av Welas utgivning riktar sig till barn snarare än ungdomar). Trevligt nog tillhör <em>Samael</em> den sortens ungdomsromaner som kan läsas med stor behållning även av vuxna.<br /><br />Samael är en Odödlig, med förmågor utöver vad människor vanligtvis har. Det är inget konstigt, faktum är att det finns gott om Odödliga i världen, som lever sida vid sida med dödliga människor. Hela Samaels familj är sådan. Eller, rättare sagt, nästan hela Samaels familj. Vilket är ett av problemen. Ett annat problem är att Samaels mamma nyligen dött och att hans pappa reser så mycket och lämnar honom att ta hand om sina yngre bröder. Och varför har Samael döpts efter en fallen ängel? Är det sant att de Odödliga i själva verket härstammar från änglarna? Vad är borgen Sheol egentligen för ställe, och finns svaren i De Odödligas bok?<br /><br />En lugn, förklarande upptakt utvecklar sig sakta men säkert till en mycket spännande berättelse, där gamla legender vävs ihop med den moderna världen och de Odödligas egna platser bortanför tillvaron.<br /><br />Man kan kalla <em>Samael</em> en utvecklingsroman, där huvudpersonen växer och förändras under några år. Man skulle kunna applicera quest-begreppet på romanen, för även om Samael skapar sig ett uppdrag själv, så finns det där, och måste lösas – svaren på många av gåtorna kan fås först när han når sitt mål. Och man skulle kunna kalla det en bok om legender, där begreppet ”Gud” får en helt ny innebörd, och där Modén visar sig vara väl insatt i gamla myter. Det gör en mytologinörd som mig lycklig att i en ungdomsroman få läsa de inledande raderna på det babyloniska skapelseeposet – på akkadiska!<br /><br />Som läsare kommer man Samael mycket nära. Delvis gör förstås jag-perspektivet sitt, men Modén beskriver honom så enkelt och sympatiskt, med tonårsnojor och utanförskap, att man utan vidare köper hans mer hjältearketypiska egenskaper – mod, beslutsamhet och så vidare. Han är en hjälte av ett slag jag tror många kan identifiera sig med. Gott om andra intressanta bipersoner finns det också, inte minst Samaels båda bröder Gabriel och Natanael. Kanske virvlar ibland människor förbi lite väl mycket, men å andra sidan är det så livet är – de flesta har väldigt mycket mer folk omkring oss än vad som ryms i en roman (vi lämnar de gamla ryssarna Dostojevskij och Tolstoj därhän nu, tycker jag).<br /><br />Vad som mest imponerar på mig är dock inte karaktärsbeskrivningen, utan Modéns förmåga att hålla intresset uppe och gripa tag i läsaren trots ett – åtminstone till en början – långsamt berättartempo. Det är inte det lättaste. Helst hade jag velat sträckläsa boken, gå fullkomligt upp i Samaels universum. Fram till ungefär den sista fjärdedelen av boken var jag beredd att påstå att det här var en av de bästa ungdomsromaner jag någonsin läst.<br /><br />Just det. Fram till den sista fjärdedelen. Jag vill poängtera att det <em>inte</em> betyder att de sista kapitlen är dåliga. Hela boken är mycket, mycket bra, och jag tyckte väldigt mycket om den. Men på slutet känns allting plötsligt lite väl – enkelt. Kanske kan det bero på att berättartempot blir snabbare, kanske ligger Modéns styrka i det långsamma snarare än det snabba? Kanske är det något annat som stör mig, som att berättelsens kärlekshistorier är en smula för konfliktlösa, eller att författaren snubblar lite på ungdomsromansfällan att låta vuxna komma in i handlingen och berätta för ungdomarna hur saker och ting egentligen ligger till. Det är tråkigt när man upplever just slutet av en bok som svagast, eftersom det är den bilden man bär med sig efteråt. Det är därför jag återigen vill poängtera: slutet är inte dåligt, det är fortfarande en väldigt bra bok, som varmt rekommenderas till alla som är nyfikna på en hjälte som lyssnar på Tiamat och drömmer om Island.<br /><br />(En annan version av den här recensionen publiceras inom kort på <a href="http://www.catahya.net">Catahya</a>.)Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1156015167358390872006-08-19T20:48:00.000+02:002006-11-11T17:12:23.442+01:00UtmaningJaha. Nu har jag blivit utmanad också... av <a href="http://bokmoster.blogspot.com">Bokmoster</a>, en blog med ett namn som är förvillande lik min. Så det här inlägget följer inte riktigt det vanliga Bokmonstret-mönstret.<br /><br /><strong>1) En bok som förändrade ditt liv?</strong><br />Det är svårt att peka på en enda bok, men C S Lewis böcker om Narnia, tillsammans med en massa folksagor är förmodligen skyldiga till att allt jag skriver envisas med att bli någon form av fantasy.<br /><strong>2) En bok du läst mer än en gång?</strong><br />Det finns väldigt många böcker jag har läst mer än en gång. För att nämna några: Jane Austen -<em>Stolthet och fördom</em>, D W Jones - <em>Hundstjärnan, Trollkarlens slott, </em>Ringen-trilogin och Narnia-böckerna förstås, Ursula Le Guins Övärlden-böcker (åtminstone de första fyra)... och ungefär hundra till eller så.<br /><strong>3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?</strong><br />Tao Te Ching.<br /><strong>4) En bok som fick dig att skratta?</strong><br />Första gången man läste <em>Liftarens guide till galaxen</em> ledde det till kramp vill jag minnas. D W Jones är för det mesta hysteriskt kul också.<br /><strong>5) En bok som fick dig att gråta?</strong><br />Jag är en lipsill och gråter ofta när böcker är sorgliga eller bara för lyckliga. Pinsamt nog är den första jag spontant kommer på sista delen i G G Kays trilogi <em>Fionavars vävnad</em>, som jag tyckte var <em>jättebra</em> första gången jag läste den för typ hundra år sedan, innan jag insett vilket schablonartat plagiathopkok den är.<br /><strong>6) En bok du önskar hade skrivits?</strong><br />Boken som ska göra mig till nästa J K Rowling, förstås! ;-)<br /><strong>7) En bok som inte borde skrivits?</strong><br />Spontant tänker jag på - Bibeln. Onekligen en bok som ställt till med mycket elände.<br /><strong>8) En bok du just nu läser?</strong><br /><em>Germania</em> av Tacitus. Men jag funderar på att börja på Barbara Ehrenreichs <em>Barskrapad</em> eller Per Jorners<em> Efter lägereldarna.</em><br /><strong>9) En bok du tänkt läsa?</strong><br />Vi bortser från Listan. Den är för lång. Vi tar Högen istället: <em>Barskrapad </em>och <em>Efter lägereldarna</em>, som jag nämnde ovan. John Ajvide Lindqvists <em>Hanteringen av odöda.</em> J R R Tolkiens <em>Konungens återkomst. </em>Arrianos' <em>Alexander den Store</em>. Förhoppningsvis får jag snart ett recensionsex av en ny bok från <a href="http://www.welaforlag.se">Wela förlag </a>också.<br /><strong>10) Skicka vidare till fem andra bloggare:</strong><br />Jo men tjena. De kommer att älska det här ;)<br /><a href="http://www.vildvittra.se/13/">Vildvittra/13</a>. <a href="http://pinkunicornblog.blogspot.com/">Du är vad du läser</a>. <a href="http://spokskrivarn.blogspot.com/">En författares dagliga dos av ångest</a>. <a href="http://vittersblog.blogspot.com">vitter</a>. Och sist men inte minst <a href="http://www.mansken.blogspot.com/">Månskensdans</a>. Ni är härmed utmanade. Förlåt.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1155496897862570462006-08-13T20:51:00.000+02:002006-11-11T17:12:23.264+01:00Låt den rätte komma inOj. Nyligen läste jag en riktigt, riktigt bra bok (Curtis Sittenfelds <em>I en klass för sig</em>, se föregående inlägg), och man tror liksom inte att man ska råka lägga vantarna på en riktigt, riktigt bra bok till nästan direkt efteråt.<br /><br />Så fel jag hade. <em>Låt den rätte komma in</em> av <strong>John Ajvide Lindqvist</strong> är en riktigt, riktigt, <em>riktigt</em> bra bok. Riktigt obehaglig också, som säg bör - vi pratar trots allt skräck och vampyrer. Boken blev en succé när den kom för ett par år sedan, och lyckades (vilket får betraktas som en oerhörd bedrift av en svensk fantastikroman) bli både en storsäljare och hyllad av kritiker som i citaten på pärmen i min utgåva erkänner att de i princip aldrig tidigare kunnat tänka sig ta i en vampyrroman med tång. En skriver till och med något om att omslaget avskräckte. Förmodligen är det ett tecken på att jag är en redan frälst fantastiknörd att jag tycker omslaget är urläckert, med sitt svartvita foto och blanka <a href="http://www.temp.sfbok.se/kat/img/51436.jpg">blodstänk</a>.<br /><br />Däremot är jag sällan förtjust i grådystra förortskildringar som andas 70-tal (eller i det här fallet, tidigt 80-tal), vampyrer eller ej. Jag förmodar att man kan säga att jag närmade mig boken från motsatt håll jämfört med en del av de kritiker som finns citerade. Hur som helst blev jag lika övertygad som det - <em>Låt den rätte komma in</em> är en gripande, välskriven, spännande och inte minst läskig roman, som visar att fantastik definitivt inte behöver betyda klyschiga intriger och platt språk. Och förortskildringar behöver inte ge en smak av hopplös uttråkning, heller.<br /><br />Språket i boken är för övrigt inte bara eget och snyggt, det är också ytterst genomtänkt, vilket så småningom visar sig.<br /><br />Annars är <em>Låt den rätte komma in</em> antihjältarnas bok. Ajvide Lindqvist har inte gjort det lätt för sig med sitt persongalleri - där finns det inkontinenta mobbningsoffret, den småkriminelle, limsniffande tonåringen, alkisgänget på kinesen, och han lyckas väcka min sympati för dem alla. Till och med pedofilen. Vilket väl får sägas vara en bedrift.<br /><br /><em>Låt den rätte komma in</em> är bitvis motbjudande, otäck och slafsig, det ska erkännas, men specialeffekterna tar aldrig överhanden. Mänskligheten - även hos de som strängt taget inte är människor - står i centrum.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1154538708062808302006-08-02T18:57:00.000+02:002006-11-11T17:12:23.106+01:00I en klass för sigDebuterande amerikanskan <strong>Curtis Sittenfeld</strong> kom med sin <em>Prep</em> redan förra året, men svenska översättningen <em>I en klass för sig </em>kom ut relativt nyligen. Sittenfeld har blivit hyllad i media, och efter att ha läst hennes roman kan jag inte annat än instämma. Det här är en av de där täta, intensiva, nästan plågsamma romanerna som är omöjliga att sluta läsa, samtidigt som handlingen förefaller simpel.<br /><br />Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.<br /><br />Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.<br /><br /><em>I en klass för sig</em> är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån <strong>Gudrun Samuelssons</strong> översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.<br /><br />En grymt bra bok är det i alla fall.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1150485841592619522006-06-16T21:22:00.000+02:002006-11-11T17:12:22.661+01:00SommarlovBokmonstret har bestämt sig för att ta semester på obestämd tid. Botanisera gärna bland de gamla boktipsen så länge!Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1146928982329842782006-05-06T16:27:00.000+02:002006-11-11T17:12:22.418+01:00Amber-serienJag ögnade igenom mina boktips och insåg att jag inte har nämnt <em>Amber</em> än, så det är väl dags nu. Denna serie om tio föredömligt tunna böcker tillhör fantastikens verkliga klassiker, och författaren <strong>Roger Zelazny</strong> har kammat hem prestigefyllda priser som <a href="http://www.hugo.org/hugos.html">Hugo Award </a>och <a href="http://www.sfwa.org/awards/">Nebula Award</a>. Jag rekommenderar att läsa böckerna på engelska, men tycker man det är besvärligt med språket finns hela serien översatt och brukar gå att hitta på de flesta bibliotek.<br /><br />Inledningen är klassisk. En man utan minne vaknar upp på ett sjukhus. Successivt minns han vad han heter - Corwin - vem han är och vad han möjligen kan ha gjort på sjukhuset (och vem som har sett till att han hamnat där). Han inser att han är ett barn av Amber, den ursprungliga världen, den som alla andra världar bara är mer eller mindre lyckade speglingar av. Han inser också att hans värld är full av intriger och mysterier. Corwin är en handlingskraftig person, och ger sig följaktligen genast i kast med dessa.<br /><br />De fem första böckerna har Corwin som huvudperson. I de följande fem är det hans son Merlin som har ordet. Även Merlins historia inleds med ett mysterium. Vem är det som varenda år, den 30:e april, försöker mörda honom? Och varför? Vad har hans uppfinning Spökhjulet med det hela att göra? Och vem är egentligen hans gamla polare Luke?<br /><br />Man kan säga att det är en kombination av fyra saker som gör Amber-böckerna så läsvärda: språket, karaktärerna, miljön och humorn.<br /><br />Språket är poetiskt och sakligt på samma gång. Inga ord är onödiga. Det är ett modernt språk, med vassa dialoger, ljusår från den högtravande "fantasyskan" man stöter på lite för ofta i fantasysammanhang. Dessutom har Zelazny lyckats med konststycket att berätta en ganska komplicerad intrig i första person utan att falla i de vanliga fällorna där huvudpersonen på diverse krystade sätt "råkar" få reda på väsentlig information. Både Corwin och Merlin tillbringar en stor del av tiden med att förtvivlat försöka gissa sig till vad sjutton det är som egentligen är på gång, och det är inte alltid de får veta om de gissat rätt eller inte.<br /><br />Karaktärerna är också speciella. Till att börja med är Corwin en rätt så osympatisk typ. Faktum är att första gången jag läste böckerna fick jag tvinga mig själv att läsa vidare, så mycket störde jag mig på honom. Men det vände, och snart älskade jag honom som man bara kan älska en arrogant antihjälte. Merlin är även han inte helt sympatisk, utan lite för slug för sitt eget bästa. Därtill bildar bipersonerna en färgsprakande bakgrund - coole Random (Mickel i den svenska översättningen), diviga Flora, kylige Julian, strategigeniet Benedict. Übersmarte Brand, Fiona som man inte riktigt vet var man har henne, lurige Ganelon, mystiska Dara, den sluge gamle kungen Oberon, den suspekte dvärgen Dworkin ... och förstås Frakir, kanske världens mest praktiska lilla "husdjur".<br /><br />Miljöerna gör mycket av stämningen. Amber är på ytan ett idylliskt paradis, men samtidigt både kraftcentrum och en häxkittel av intriger. Ambers motpol är Kaos, ett land där inga naturlagar vi känner igen gäller. Och så alla Skuggor - de världar, inklusive Jorden, som är skuggor av Amber, den ena mer bisarr än den andra. Det finns en sorts påtaglig drömstämning över många av miljöerna, kanske för att många av dem innehåller element av det absurda. Och vem skulle inte vilja vandra uppför den långa vägen från staden till slottet i Amber efter ett besök på den där fantastiska fiskrestaurangen nere vid hamnen?<br /><br />Att slutligen allt är marinerat i en knastertorr humor kan liksom inte göra det sämre.<br /><br /><strong>Böckerna om Amber (the Amber Chronicles)</strong><br />Om Corwin:<br /><em>Nio prinsar i Amber - Nine Princes in Amber</em><br /><em>Vapen från Avalon - The Guns of Avalon</em><br /><em>Enhörningens tecken - Sign of the Unicorn</em><br /><em>Oberons hand - The Hand of Oberon</em><br /><em>Kaos hov - The Courts of Chaos</em><br /><em></em><br />Om Merlin:<br /><em>Ödets trumfar - Trumps of Doom</em><br /><em>Ambers blod - Blood of Amber</em><br /><em>Logrus tecken - Sign of Chaos</em><br /><em>Skuggornas riddare - Knight of Shadows</em><br /><em>Makternas prins - Prince of Chaos</em>Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1144061597293319752006-04-03T12:48:00.000+02:002006-11-11T17:12:22.246+01:00PenelopiadenJag är återigen lite lat och publicerar en reviderad version av en recension som snart kommer att gå att läsa på <a href="http://www.catahya.net">Catahya</a>:<br /><br />Medan Odyssevs irrar omkring på haven i färder som gjorts odödliga i <strong>Homeros’</strong> <em>Odysséen</em>, väntar hans hustru Penelope troget där hemma på Ithaka. Penelope, sinnebilden för den goda hustrun.<br /><br />Nu är det dags för henne att komma till tals.<br /><br /><strong>Margaret Atwood</strong> är en kanadensisk författare, ständigt nämnd i Nobelprissammanhang och kvinnan bakom romaner som <em>Tjänarinnans berättelse</em> och <em>Oryx och Crake</em>. När hon återberättar <em>Odysséen</em> blir det ur Penelopes perspektiv, och med en speciell utgångspunkt: Varför lät Odyssevs avrätta de tolv pigorna?<br /><br />Bakgrunden är alltså som följer: På väg hem från trojanska kriget (som tagit tio år) ådrar sig Odyssevs havsguden Poseidons vrede, och råkar därför under ytterligare tio års tid ut för än det ena, än det andra, som hindrar honom från att ta sig hem till Ithaka och Penelope. Under tiden belägras palatset på Ithaka av över hundra friare, unga adelsmän som vill gifta sig med den förmodade änkan, planerar att mörda tonårssonen Telemachos och därmed själva ta makten och rikedomarna. De äter Penelopes mat, dricker hennes vin, våldtar hennes slavinnor och beter sig allmänt svinaktigt, men de är för många för att hon och sonen ska lyckas göra sig av med dem. Sent omsider kommer dock Odyssevs hem, ställer till med blodbad på friarna och återtar sin tron. Och i den vevan låter han Telemachos avrätta de tolv våldtagna pigorna. <em>Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna</em>, skriver Atwood i förordet,<em> och i</em> Penelopiaden <em>plågas Penelope av den också.</em><br /><br />I <em>Penelopiaden</em> befinner sig Penelope i dödsriket och berättar sin historia för nutidens människor. Hon gör det på ett modernt språk, vilket säkert en och annan har invändningar mot, men som jag tycker är ett utmärkt sätt att låta Penelope komma nära läsaren och bli en verklig person. Hon är på klassiskt grekiskt manér ackompanjerad av kören, de tolv pigorna, som i sånger, verser, föredrag och en videofilmad rättegång (!) bidrar med sin sida av saken. Från första sidan satt jag som förhäxad – Atwood lyckas i allra högsta grad trollbinda läsaren med sin skenbart enkla prosa. Det är upprörande och engagerande, fräscht och intressant. Min enda invändning rör vissa av verserna – språket i dem flyter inte riktigt så smidigt som man skulle önska. Jag när dock en misstanke om att det åtminstone delvis beror på översättningen, och tänker därför inte låta det påverka min bedömning av boken.<br /><em><br />Penelopiaden</em> är kanske en av 2005 års bästa böcker, av en av våra stora samtida författare. Läs den. Nu.<br /><br /><br /><br /><br /><em>Not: Odyssevs är den svenska stavning man har valt i översättningen av </em>Penelopiaden<em>. Den motsvarar bättre det faktiskta uttalet av namnet än den andra svenska varianten, Odysseus.</em>Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1143305881005452752006-03-25T17:38:00.000+01:002006-11-11T17:12:22.064+01:00SchaktDet är tydligen inne med skräcklitteratur i Sverige just nu. Sedan <strong>John Ajvide Lindqvist</strong> kom med sin uppmärksammade debut <em>Låt den rätte komma in</em> och därefter den ännu mer uppmärksammade <em>Hanteringen av odöda</em> duggar artiklarna om svensk, nyskriven skräck ganska så tätt i dagspressen.<br /><br />Så därför rider jag på vågen och tipsar om novellantologin <em><a href="http://www.schakt.nu">Schakt</a>. Schakt</em> är ett projekt som drivs av <strong>Kent Björnsson</strong> med flera, och målsättningen verkar för närvarande vara att ge ut två antologier om året. <em>Schakt 1: Mytiska maskiner och andra mardrömmar </em>kom ut i höstas, och nyligen kom del två, med undertiteln <em>Skrämmande skogar och andra osunda platser</em>. Del tre kommer att heta <em>Kosmiskt kaos och andra katastrofer</em> och beräknas komma till hösten.<br /><br />Novellerna är av varierande längd, över lag hög kvalitet och i de flesta fall nyskrivna och av svenska författare. Många av författarna är okända för en större publik, vilket gör att Schakt att stora chanser att bli ett medium för begåvade författare på väg uppåt. Novellerna är också ganska olika, vilket jag tycker om. Det kan vara bloddrypande skräck, skräck som anspelar på mystik och magi, romantisk skräck och skräck som inte alls är övernaturlig utan bara obehaglig. Långa noveller blandas med korta, och allt är mycket tilltalande förpackat i ett litet kvadratiskt format med snygg layout.<br /><br /><em>Schakt</em> är en trevligt otrevlig bekantskap för dig som är intesserad av eller nyfiken på skräck. Man kan köpa antologierna genom <a href="http://www.schakt.nu">hemsidan </a>eller på <a href="http://www.sfbokhandeln.se">sf-bokhandeln</a>.<br /><br />Jag har tidigare recenserat <em>Schakt</em> <a href="http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=368">här </a>och <a href="http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=438">här</a>. Där står det mer om de olika novellerna som ingår.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1140887381801499672006-02-25T17:54:00.000+01:002006-11-11T17:12:21.878+01:00Mannen utan öde<strong>Imre Kertész</strong> är författaren som ännu en gång bevisar att Nobelpristagare inte måste vara svårlästa.<br /><br /><em>Mannen utan öde </em>(<em>Sorstalanság</em>) är - skulle jag tro - den av Kertész romaner som sålts mest i Sverige, en tunn liten bok om en tonårig pojke som gör "en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets" (citat från Georg och Eva Kleins förord till Norstedts svenska upplaga). Successivt blir allting värre och värre, och alla kan vi vår nittonhundratalshistoria och vet vad som väntar, men det är inte det som är det stora med den här historien. Skildringar från koncentrationsläger finns det många. Det som är psykologiskt intressant, känslomässigt gripande och inte minst oerhört skrämmande med den här historien är skildringen av huvudpersonen, berättarjaget, och hur han blir allt mer avtrubbad. Steg för steg flyttar han fram sina gränser för vad som är acceptabelt, till och med logiskt och naturligt. Och som läsaren hänger man med i resonemanget. Man kommer på sig själv med att tänka, precis som berättaren, ja, så klart, så här måste det vara, för att ögonblicket efteråt komma till insikt med en otäck eftersmak och en klump av obehaglig förståelse hur Förintelsen blev möjlig.<br /><br /><em>Mannen utan öde</em> är inte en självbiografisk roman. Dock har Kertész själv varit deporterad och fånge både i Auschwitz och Buchenwald, så naturligtvis måste hans upplevelser ha påverkat hans skildring. Hans sätt att skriva är enkelt, flytande och lättläst - han är en mycket god berättare, som utan onödigt krångel berättar en historia och gör ett mycket djupt intryck på läsaren.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1139953736119864872006-02-14T22:35:00.000+01:002006-11-11T17:12:19.945+01:00Det levande slottet & Svart eldBokmonstret har varit lat nu ett tag. Därför smäller jag till med två boktips idag - två lata boktips, faktiskt, eftersom jag har recenserat dem på annan plats och därför länkar dit istället.<br /><br />Den första boken heter i min utgåva <em>Trollkarlens slott</em>, men nyutgåvans titel är <em>Det levande slottet </em>(originalet heter <em>Howl's Moving Castle</em>). Den är skriven av brittiska författarinnan <strong>Diana Wynne Jones </strong>och tillhör kategorin "ungdomsböcker som läses med stor behållning av vuxna". Det är en galen saga med en utflippad trollkarl och världens coolaste gamla gumma i huvudrollerna. Läs mer <a href="http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=396">här</a>.<br /><br />Den andra boken tillhör vågen av nyskapande och klichébefriad fantasy som man har kunnat se på senare år. Extra roligt är förstås att det är en svensk bok. Det rör sig om <em>Svart eld</em> av <strong><a href="http://spokskrivarn.blogspot.com">Christina Brönnestam</a></strong>, och min recension av den boken finns <a href="http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=279">här</a>. Det är fantasy som på ett begåvat sätt tar ställning till mainstreamträsket av magiska artefakter, profetior och bondpojkar med mystiskt förflutet och förtrollade vapen. Om du trodde att du aldrig skulle öppna en fantasybok så är det här rätt ände att börja i.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1138566399696835182006-01-29T21:08:00.000+01:002006-11-11T17:12:19.754+01:00Mänsklig krocketIbland kan det vara väldigt svårt att beskriva en bok som man har läst för flera år sedan, trots att man läste boken vid flera tillfällen, och tyckte väldigt bra om den. När jag sitter och bläddrar i <em>Mänsklig krocket</em> (<em>Human Croquet</em>) av <strong>Kate Atkinson</strong> inser jag att det är precis en sådan bok. Jag skulle vilja börja med att beskriva reglerna för den mänskliga krocketen, men jag kommer inte ihåg dem riktigt, jag vet att de finns någonstans i boken, men inte var.<br /><br />Lite minns jag i alla fall (och nu tar jag hjälp av baksidetexten). Huvudperson och berättare är Isobel Fairfax, dotter till specerihandlaren Gordon, vars förfader otroligt nog var godsägare på 1500-talet. Isobels mor, den vackra och mystikomgärdade Eliza, är försvunnen. Hennes nya styvmor Debbie... tja, hon är väl inte den skarpaste kniven i lådan. Och Isobel själv har ibland lite svårt att hålla isär verkligheterna - dåtid och nutid, gamla mysterier och nya hemligheter.<br /><br />Kate Atkinson hör till de där författarna som skriver torrt roliga romaner, med stor underliggande tragik. <em>Mänsklig krocket</em> är som sagt en bok jag tycker väldigt mycket om, även om det är flera år sedan jag läste den. Den är underhållande, hemsk och gripande och underbart fantasieggande.<br /><br />Och dessutom får man veta hur man spelar mänsklig krocket...Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1137950618390598922006-01-22T18:20:00.000+01:002006-11-11T17:12:19.575+01:00Bröderna KaramazovNär jag ändå är inne på ryska 1800-talsförfattare, så kan jag lika gärna ta upp <strong>Fjodor Dostojevskij</strong> och hans <em>Bröderna Karamazov</em> med en gång.<br /><br />Det var faktiskt min kompis Johanna som tvingade mig att läsa den här boken. "Den är så bra!" utbrast hon och började sedan gå in på hur fantastiska personporträtten och miljöerna var.<br /><br />Hon hade rätt. Denna omfångsrika berättelse är en kriminalhistoria, men först och främst en djupdykning i karaktärsstudier. Naturligtvis är persongalleriet omfattande - listan på "de viktigaste personerna" omfattar 48 namn - men de flesta av dessa är bipersoner. Det är de tre bröderna Karamazov som står i centrum: den levnadsglade partyprissen Dmitrij, cyniske grubblaren Ivan och den begåvade och aningens präktige lillebrorsan Aljosja, alla söner till gamle Fjodor Pavlovitj, en snål kvinnojägare som sitter säkert i sitt hus - tror han. Här finns filosofiska utläggningar och religiösa grubblerier blandat med sorg, desperation, familjehemligheter och annat intressant. Och det är inte alls så svårtillgängligt som man lite fördomsfullt kan tro.<br /><br />Min favorit var Ivan. Johannas favorit var Dmitrij. Vem blir din?Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1137447874719928592006-01-16T22:33:00.000+01:002006-11-11T17:12:19.434+01:00Anna KareninaJag förälskade mig i <strong>Leo Tolstojs</strong> tegelsten <em>Anna Karenina</em> redan i bokslukaråldern. Mina föräldrar hade den stående i bokhyllan, en utgåva från femtiotalet ungefär, i tre halvfranska band som luktade sådär gott som bara gamla böcker kan lukta.<br /><br />Att läsa <em>Anna Karenina </em>är en tidsresa. En resa in i det ryska 1800-talets överklass, med franska fraser, stela konventioner, baler, jakter och sommarliv på lantgodset, men också med glimtar av sjukdom och fattigdom. Allt är så oerhört realistiskt skildrat att det på fullt allvar känns som om man vore där.<br /><br />Persongalleriet är typiskt nog myllrande, och alla har förstås på ryskt vis minst tre namn och lika många smeknamn. Bli inte avskräckt av detta! Karaktärerna är tydligt tecknade, så även om namnen kan kännas ovana i början, kommer man snart in i systemet och får sina vänner och ovänner. Människorna skildras med både styrkor och svagheter, känslorna svallar under korsetterna och det finns plats både för tragik, dramatik och lycka. Att <em>Anna Karenina</em> är en av litteraturhistoriens stora romaner, och därtill filmatiserad flera gånger, kan inte förvåna någon som har läst den.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1136760479435525942006-01-08T23:30:00.000+01:002006-11-11T17:12:19.226+01:00Mannen från Barnsdale<em>Mannen från Barnsdale</em> är en populärhistorisk bok, och min första kontakt med historikern och författaren <strong>Dick Harrison</strong>, som sedemera blivit rätt känd och skrivit böcker om bl a digerdöden (<em>Stora döden</em>) och de svenska korstågen (<em>Gud vill det!</em>). Jag ramlade över boken ifråga i charmiga <a href="http://www.partillebokhandel.se/">Partille Bokhandel</a>, och fastnade genast för underrubriken <em>Historien om Robin Hood och hans legend -</em> och omslaget med gamle filmhjälten Errol Flynn med vällagda lockar och pilbågen i högsta hugg. Oemotståndligt!<br /><br />Harrison är en underhållande berättare, som inte bara ger en ordentlig genomgång av mytbildningen och gestalterna kring Robin Hood, utan också möjliga historiska bakgrunder till berättelserna om stråtrövaren i Sherwoodskogen. Han går igenom hur legenden om Robin Hood levt vidare under romantiken och in i vår tid, och toppar det hela med analyser av ett antal Robin Hood-filmer, däribland <em>Robin Hoods äventyr</em> från 1938 med nämnde Errol Flynn, <em>Robin Hood: Prince of Thieves </em>från 1991 med Kevin Costner, Mel Brooks parodi <em>Robin Hood: Men in Tights</em> (1993) och, som grädde på moset, Disneys tecknade Robin Hood-film från 1973. De här filmanalyserna är helt underbara och bokens höjdpunkt, men även den historiska genomgången är intressant, lättfattlig och engagerande.<br /><br />Jag måste nog läsa om den här boken snart.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1135201596836297472005-12-21T22:32:00.000+01:002006-11-11T17:12:19.022+01:00Julen är alla hjärtans festSå här i dopparedagar vill jag tipsa om en trevlig liten novellsamling av <strong>Lise Nørgaard </strong>som heter <em>Julen är alla hjärtans fest </em>(<em>Julen er hjerternes fest</em>). Lise Nørgaard är en dansk författare som jag vet väldigt lite om, förutom att hon ligger bakom långkörarserien<em> Matador</em>, som ju också har visats i svensk TV.<br /><br /><em>Julen är alla hjärtans fest </em>innehåller fyra humoristiska noveller om julfirande i fyra olika familjer och om hur tokiga saker och ting kan bli ibland. Som när man ska åka tåg till mormor allihop, eller gå på jullunch med jobbet, eller helt enkelt bara vill vara en riktigt sval och fräsch värdinna på julafton.<br /><br />Det är charmigt, det är småputtrigt och fullt av det som reklamvärlden brukar kalla dansk gemyt - men framför allt är det väldigt juligt. Kanske dags att införa lite högläsning på julafton?Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1134768610826836562005-12-16T22:26:00.000+01:002006-11-11T17:12:18.819+01:00Bokmonstret drar ner på tempotSå här inför jul och nyår har bokmonstret fullt upp med att jaga julklappar, jobba, julpyssla, öva piano inför det årliga framförandet av fyrhändig julmusik, hushållsbestyra och göra annat som innebär aktivitet bortanför datorn. Det innebär färre boktips ett tag framöver. Bokmonstret har också en känsla av att ett par böcker i veckan är en rimligare målsättning än en bok om dagen.<br /><br />Bokmonstret tuggar dock flitigt vidare på nya godbitar, och lovar att återkomma snarast.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1134463613233024812005-12-13T09:21:00.000+01:002006-11-11T17:12:18.637+01:00Suetonius' kejsarbiografierDet var en gång en man som levde i Rom och som hette <strong>Gajus Suetonius Tranquillus</strong>. Han föddes omkring år 70 e. Kr., dog förmodligen någon gång mellan 130 och 140, och gjorde i de mellanliggande åren en ämbetsmannakarriär och var vän med <strong>Plinius d. y. </strong>Mest känd för oss är han dock genom sitt författarskap, och då i synnerhet sina kejsarbiografier (<em>De vita Caesarum</em>).<br /><br />Kejsarbiografierna börjar med Julius Caesar (död 44 f. Kr.) och går därefter igenom först kejsarna av den julisk-claudiska ätten (hade makten till 68 e. Kr.), därefter kejsarna under trekejsaråret 68-69 och slutligen kejsarna av den flaviska ätten (fram till år 96). Biografierna följer Caesar och kejsarna från födelse till död, och redogör för såväl biografiska fakta som diverse detaljer om levnadssätt, egenskaper, intressen, utseende och annat.<br /><br />Suetonius är nämligen - det ska man ha klart för sig - en första klassens skvallerkärring. Han formligen frossar i beskrivningar av överdådiga fester, sexuella utsvävningar, grymheter och övergrepp, järtecken, familjeskvaller och annat av varierande trovärdighet. Många av kejsarna framställs som utsvävande och odugliga, men också Suetonius har sina favoriter - dessa får bli dygdemönster enligt de gamla romerska idealen.<br /><br />Suetonius bör inte ses som en absolut källa till hur de tidiga romerska kejsarna faktiskt levde - däremot har hans biografier mycket att berätta om hur man såg på de romerska kejsarna, i synnerhet efter deras död. Jag har haft föreläsare (på Institutionen för Antikens kultur och samhällsliv i Göteborg) som har hävdat att den negativa bild man idag har av ökända kejsare som Nero och Caligula till stor del kan skyllas på Suetonius - och Suetonius är helt enkelt inte pålitlig. Faktagranskning existerade inte under antiken, och sågs inte som intressant. Uppdelningen i skönlitteratur och facklitteratur fanns inte.<br /><br />Nej, läs Suetonius för att det är roligt och underhållande, och ta allt med en rejäl nypa salt. Se kejsarbiografierna som antikens motsvarighet till <em>Se & Hör</em> - men oändligt mycket mer givande.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1134373007695780302005-12-12T08:22:00.000+01:002006-11-11T17:12:18.448+01:00Stolthet och fördomHär vill jag börja med att göra ett förtydligande: ALLT av <strong>Jane Austen</strong> bör läsas. Flera av hennes böcker är bland mina absoluta favoriter, som <em>Förnuft och känsla</em> (<em>Sense and Sensibility</em>) och <em>Emma</em>. Dock är det så att måste jag välja ett enda verk ur Austens produktion, så får det bli <em>Stolthet och fördom</em> (<em>Pride and Prejudice</em>).<br /><br />Den romantiska berättelsen om Elizabeth Bennet och hennes Mr Darcy är välkänd och just nu aktuell med en ny filmatisering. Och grundmaterialet är av mycket hög klass. Romantiken är förstås nog för att tilltala vilken tonårstjej som helst, men utan Austens träffsäkra humor och i grund och botten ganska elaka iakttagelser hade hennes berättelser knappast blivit klassiker.<br /><br />För Austen kan läsas på flera sätt. Man kan helhjärtat gå in för kärlekshistorierna och förvecklingarna. Man kan se tidsdokumentet, åsikterna, konventionerna som så obarmhärtigt blottas. Man kan se sarkasmen, driften med de självgoda, skvallriga, ambitiösa och naiva människor som befolkar Jane Austens värld. Hur som helst är Jane Austen i allmänhet, och <em>Stolhet och fördom</em> i synnerhet väl värd en stund av din uppmärksamhet.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1134031737072271122005-12-08T09:44:00.000+01:002006-11-11T17:12:18.276+01:00Amerikanska gudarIdag har jag lite ont om tid, så jag nöjer mig med att säga att <strong>Neil Gaiman</strong> är en författare som förtjänar uppmärksamhet, <em>Amerikanska gudar</em> (<em>American Gods</em>) är en grymt bra bok, och anledningen till det har jag skrivit mer om <a href="http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=307">här</a>.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1133987536851790212005-12-07T21:14:00.000+01:002006-11-11T17:12:18.094+01:00Den långa flykten<strong>Richard Adams</strong> är en författare som skrivit böcker av rätt varierande kvalitet. Att <em>Den långa flykten</em> (<em>Watership Down</em>) tillhör de bättre av dem, kanske rentav den bästa, är jag nog inte ensam om att tycka. Berättelsen om kaninerna som ger sig ut för att söka ett nytt hem, där gräset är grönt och de får leva ifred, är en klassiker, som ju också ha filmatiserats.<br /><br />Världen Adams bygger upp kring vildkaninerna är rik och genomtänkt, med språk, uttryck, mytologi och sagor. Dessutom kan alla som någonsin ägt en kanin se hur väl Adams har integrerat kaninens naturliga beteende i sin berättelse - det stampas, gnuggas hakkörtlar och putsas.<br /><br />Persongalleriet är närmast arketypiskt, med ledaren Hassel, krigaren Kronan, den synske outsidern Femman och så vidare. Men det är ändå karaktärer som känns trovärdiga, och de kommer en mycket nära.<br /><br /><em>Den långa flykten</em> är en bok att läsa för barnen (kanske är den dock lite väl hemsk för de minsta), det är en bok att rekommendera den unga bokslukaren, och det är en bok att som vuxen krypa upp i fåtöljen med och avnjuta för sitt eget höga nöjes skull.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-19492707.post-1133900436501084142005-12-06T21:03:00.000+01:002006-11-11T17:12:17.880+01:00Foucaults pendel<strong>Umberto Eco</strong>, som jag nämnde som hastigast igår, är en av mina absoluta favoritförfattare. Det är något oerhört fascinerande över hans sätt att dumpa kulturhistorisk information över läsaren, frossa i detaljer och mångordigt berätta de mest makalösa skrönor. Det som hos många författare förmodligen bara skulle bli obegripligt, tradigt och patetiskt, blir hos Eco, i de allra flesta fall, fantastiskt.<br /><br />Och Umberto Ecos mästerverk, hittills, anser jag vara <em>Foucaults pendel </em>(<em>Il Pendolo di Foucault</em>). Romanen börjar med att förläggaren Casaubon har låst in sig i ett teknikmuseum i Paris. Varför, och vad han väntar sig ska hända nystas sedan upp. För det är mystiska krafter i görningen, och människor med mer makt än Casaubon och hans vän och medarbetare Belbo tidigare anat...<br /><br />Yes, mina vänner, det är en konspirationsteori Eco har satt tänderna i på sitt alldeles eget sätt, och sällan har väl en konspirationsteori anrättats elegantare! Att avslöja alltför mycket av handlingen skulle förstöra läsupplevelsen, men den som ger sig i kast med den här boken belönas rikligt, jag lovar. Tillhör du dem som läste <em>Da Vinci-koden</em>, tyckte den var en kul idé men hade vissa grava brister i utförandet? Eller gillade du den, men är sugen på en större utmaning? Är du det minsta tilltalad av Ecos vindlande prosa? Då är <em>Foucaults pendel</em> boken för dig.Andreahttp://www.blogger.com/profile/07456892819035421591noreply@blogger.com2