Bloggen är stängd

Läs min nya blogg, Gryningstiger den andra.

Det rena landet

I forntiden dominerades norra Europa av de stolta germanerna, folket som aldrig underkuvades av romarna och vars blod ännu rinner i svenskarnas ådror. Eller hur var det nu med det där?

Det rena landet börjar i antiken. Författare som Tacitus och Cassiodorus använde germanerna för politiska syften - i Tacitus fall för att kritisera Rom, och i Cassiodorus fall för att ljuga ihop en lämplig släkthistoria åt kejsar Theoderik. Dessvärre kom deras historier om germanerna att tas för fakta, vars sanningshalt var ställd utom tvivel. Och därmed var stenen i rullning. Maja Hagerman berättar medryckande och skickligt hur historikerna citerade samma gamla källor och bygger sina cirkelargument på varandra, tills de hade en oantastlig "sanning" som levt kvar in i våra dagar - berättelsen om germanernas förträfflighet, deras urhem och deras mest renrasiga ättlingar: svenskarna.

Det är närmast pinsamt att läsa om hur svenskheten hyllades under den värsta nationalromantiken och hur man hävdade att svenskarna "klarat sig" från inblandning av "främmande raser" (till skillnad från folk från kontinenten, som, ack och ve, blivit degenererade av alltför stor rasblandning). Att det i Sverige levt diverse människor med olika kulturell bakgrund sedan, ja, sedan väldigt, väldigt länge (exakt hur länge hade man ingen större koll på under 1800-talet) var en detalj man effektivt bortsåg från, liksom den lilla detaljen att folk brukar ha en tendens att skaffa barn ihop utan att bekymra sig alltför mycket om kulturell eller nationell identitet. Istället ägnade sig forskarvärlden åt att dela upp folk i långskallar och kortskallar och leta bevis för att förfäderna till dagens svenskar minsann fanns här redan på stenåldern. Rasbiologin utreds naturligtvis, en vetenskap i vilken Sverige var världsledande, och därifrån är steget inte särskilt långt till nazismen. Hagerman berättar om hur man uppfann vikingatiden, denna stolta period varenda unge idag känner till, och om hur det fornnordiska blev högsta mode inom en rad olika områden, samtidigt som skolbarnen fick mäta varandras skallar och personer vi idag utan tvekan skulle klassa som rasister uttryckte sin beundran för vad man åstadkommit i Sverige. Men vad Hagerman framför allt visar är hur bilden av fornstora dagar, av Sverige som "världens äldsta nationalstat" skapades, bekräftades och skapades på nytt, om och om igen, tills bilden etsat in sig så starkt i våra medvetanden att den fortfarande finns där.

Vad Hagerman mer tar upp, och som är det verkligt skrämmande och intressanta, är tystnaden. Hur många känner idag till Anders Retzius, mannen som uppfann skallmätningen? Eller Herman Lundborg, chef för Statens institut för rasbiologi, inrättat 1922? Som arkeolog känner jag naturligtvis till exempelvis Oscar Montelius, men i den arkeologihistoria jag läste fick vi mest lära oss om den roll han spelat för klassifikation av fornfynd och treperiodsystemet (sten- brons- och järnålder, något som fortfarande används även om man idag är medveten om att indelningen dras med ganska stora problem) - inte hur han samlade så kallade långskallar ur Västergötlands gånggrifter och kopplade dem till "våra germaniska förfäders" ankomst till Norden. Över huvud taget är Hagerman starkt kritisk till hur man i dag behandlar hela den här frågan med tystnad - istället för att dementera den, berätta om den, och ta avstånd från den. Det hon verkar vilja sätta fingret på är egentligen inte att forskarvärlden är väl medveten om det vansinniga i en argumentation som bygger på något som egentligen inte finns - ras och folk, för att inte tala om långskallar och kortskallar - för det är den. Problemet är att den medvetenheten inte har hittat ut från universiteten - inte ens hos de institutioner som har möjlighet att förmedla den.

Samtidigt får man vara medveten om att Hagerman hårddrar i vissa lägen. När hon beskriver vikingamarknader får man en känsla av att alla som håller på med något sådant är naiva drömmare som vurmar lite för mycket för en romantisk bild av forntiden (vilket, vill jag hävda, de långt ifrån alltid är). När hon berättar om hur asatron fått nytt liv i nynazistiska kretsar har hon förvisso rätt, men hon missar då alla de nyhedningar som är så långt från rasister man kan komma (och, med insikt i den världen, hävdar jag bestämt att de är betydligt vanligare är de som dyrkar någon sorts nazi-Oden). Som alla populärvetenskapliga böcker är Det rena landet skriven för att lyfta fram en ståndpunkt, och tar därmed inte upp invändningar mot den ståndpunkten.

I det här fallet må det vara förlåtet. Det rena landet är en välskriven och engagerande berättelse om en skrämmande effektiv historiekonstruktion. Fick jag bestämma skulle den genast införas som obligatorisk läsning i grundskolan. Jo, och alla Sverigedemokrater borde tvingas läsa den med, för den delen.

Jonathan Strange & Mr Norrell

Susanna Clarke har lyckats med något som inte är alla förunnat - hon har skrivit en fantasyberättelse som spridit sig långt utanför de vanliga fantasyläsande kretsarna. Jonathan Strange & Mr Norrell har dessutom blivit omtalad inte bara för sin magiska handling, utan för sitt språk, som doftar Jane Austen och systrarna Brontë.

Handlingen utspelar sig i det tidiga 1800-talets England, men det är inte England som vi känner det, utan snarare en parallell värld, där norra delen av landet en gång regerades av en legendarisk magiker, the Raven King kallad. Idag är magiker ett yrke bland andra gentlemannayrken som advokat, präst, officerare och så vidare. Magikerna håller dock inte på med praktisk magi över huvud taget, utan är snarast en sorts historiker som mest sysslar med att läsa gamla skrifter och diskutera vad som har varit. Praktisk magi anses över huvud taget som något omöjligt i det moderna samhället.

Det tänker Mr Norrell ändra på. Och så småningom får han en elev - Jonathan Strange.

Mr Norrell är en ganska paradoxal karaktär. Samtidigt som han är beredd att ställa sin magiska konst i Englands tjänst - Napoleon-krigen rasar just som värst - så är han avig, folkskygg och inte alls beredd på den uppmärksamhet hans magi väcker. Jonathan Strange är något av hans motsats, gladlynt, social och kanske en smula för våghalsig för sitt eget bästa. Romanen handlar mycket om spelet mellan dessa två, men den kryddas och får liv av de många färgstarka bifigurerna - Mr Norrells allt-i-allo Childermass, Jonathan Stranges fru Arabella, betjänten Stephen Black och inte minst "the gentleman with thistle-down hair" för att nämna några.

Förutom magi bjuds läsaren på bedrägliga älvor, en massa roliga fotnoter om magi och magins historia, ett Napoleon-krig som får en del oväntade vändningar och en bitvis ganska komplicerad intrig som ändå håller hela vägen, allt insvept i ett ålderdomligt språk som är både elegant och humoristiskt och inte alls så svårläst som man skulle kunna befara (för den som känner att det engelska originalet verkar lite mastigt så finns det en svensk översättning, men då jag inte läst denna kan jag inte uttala mig om hur bra den är). Stämningen är verkligen som hämtad ur en Austen-roman. Clarke har till och med samma typ av bitskt humoristiska anslag som Austen. Tillsammans med de brittiska folksagetraditionerna om älvor som Clarke har plockat upp, och med det alternativa 1800-tal som hon målar upp, så blir helhetsbilden dock något annat, något fantastiskt, medryckande och väldigt läsvärt*.

Det är en tjock bok, men låt dig inte avskräckas. Själv ska jag snart ge mig på Clarkes novellsamling The Ladies of Grace Adieu and Other Stories, där man bl a ska kunna få läsa mer om John Uskglass, the Raven King själv. Bara titeln lovar gott.



*Därmed inte sagt är inte Austen är medryckande och läsvärd, jag älskar Austen. Men det är en helt annan typ av berättelser.

Pölsan

Min far kommer från Västerbotten. Jag vet inte om det är därför, men faktum är att man bland hans favoritförfattare hittar några av landskapets storheter, såsom Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren. Hur samtalet strax före jul kom in på just den sistnämnde vet jag inte - kanske var det för att jag nyligen hade läst något om Lindgren på Månskensdans. Kanske var det min far själv som tog upp det. Hur som helst så rusade pappsen uppför trappan och kom strax ner med en försvarlig hög Lindgren. Han förordade särskilt Pölsan.

Det gjorde han alldeles rätt i.

Till att börja med är Pölsan en fantastiskt skriven berättelse fylld av kärv humor, mystiska tyskar, lungsot och minst sagt färgstarka recept:

Har du till exempel blötlagt svinskallen som man ska göra? fortsatte nu Bertil. Som det alltid görs i de här trakterna?
I tre vatten under två dagar, sade Robert Maser.
Och rensat ur näsborrarna? Och krafsat rent kring tänderna?

Men Pölsan är också en berättelse om författarskap. Historien om jakten på den perfekta pölsan i efterkrigstidens västerbottniska glesbygd ramas in av historien om den gamle mannen på ålderdomshemmet, han som en gång försörjde sig som notisskrivare tills chefredaktören på tidningen förbjöd honom att fortsätta producera notiser, eftersom dessa, enligt chefredaktören, var rena lögnerna. Först på sin ålders höst återupptar han den notis som aldrig blev avslutad, notisen där så småningom pölsan får en alltmer framträdande roll. En stor del av boken är berättelsen om denne gamle man och den dialog han för med vårdbiträdena, en dialog som många gånger behandlar skrivkonsten. Han berättar för Linda att det som tar mest tid är inte det han skriver, utan det han utelämnar och hoppar över - vägar och dikeskanter, fåglar och träd, avstånd, väderlek, ansiktsuttryck. Han gör bara en mening i taget, säger han till Niklas, och sedan skriver han ner den - för hand, naturligtvis. Det här sättet att skriva är, vågar jag hävda, väsenskilt från hur många författare (jag själv inberäknad) i dagens datoriserade samhälle skriver sina texter - man vräker ur sig ord, prövar sig fram med formuleringar, och skär ner och skriver om i efterhand tills man är nöjd. Men naturligtvis, tänker jag mig, är det så att om man skriver för hand, då skriver man inte gärna om en sak om man kan undvika det. Då måste man tänka till innan man sätter orden på pränt.

Det intressanta är att hela boken präglas av den sorts författarskap den gamle talar om. Lindgrens stil är minimalistisk på ett sätt som talar för att produktionen är långsam. Det finns nämligen två sätt att skriva med ett enkelt språk. Det ena är när det blir tillrättalagt och ganska banalt, så att man får intrycket att författaren antingen inte kan bättre, eller bara helt enkelt vill att alla, verkligen alla, ska begripa. Det andra är - som i Lindgrens fall - den övervägda enkelheten, den där man känner att författaren verkligen har tänkt till några extra varv på vilka ord som ska vara med och vilka som inte hör dit. Den sortens språk blir exakt, avskalat och många gånger oerhört vackert, och den sortens böcker är oftast läsvärda, om så bara för språkets skull.

Så mycket mer glädjande då, när en sådan bok, i likhet med Pölsan, inte bara är läsvärd för sitt språk, utan också för sin helt underbara historia och sina tankar kring livet, maten och skrivandet.

Samael

Ja, det blev en recension här av Jorun Modéns debutroman Samael. Samael är en ungdomsroman, utgiven på Wela Förlag, i en serie kallad "Wela Fantasy 15+" (större delen av Welas utgivning riktar sig till barn snarare än ungdomar). Trevligt nog tillhör Samael den sortens ungdomsromaner som kan läsas med stor behållning även av vuxna.

Samael är en Odödlig, med förmågor utöver vad människor vanligtvis har. Det är inget konstigt, faktum är att det finns gott om Odödliga i världen, som lever sida vid sida med dödliga människor. Hela Samaels familj är sådan. Eller, rättare sagt, nästan hela Samaels familj. Vilket är ett av problemen. Ett annat problem är att Samaels mamma nyligen dött och att hans pappa reser så mycket och lämnar honom att ta hand om sina yngre bröder. Och varför har Samael döpts efter en fallen ängel? Är det sant att de Odödliga i själva verket härstammar från änglarna? Vad är borgen Sheol egentligen för ställe, och finns svaren i De Odödligas bok?

En lugn, förklarande upptakt utvecklar sig sakta men säkert till en mycket spännande berättelse, där gamla legender vävs ihop med den moderna världen och de Odödligas egna platser bortanför tillvaron.

Man kan kalla Samael en utvecklingsroman, där huvudpersonen växer och förändras under några år. Man skulle kunna applicera quest-begreppet på romanen, för även om Samael skapar sig ett uppdrag själv, så finns det där, och måste lösas – svaren på många av gåtorna kan fås först när han når sitt mål. Och man skulle kunna kalla det en bok om legender, där begreppet ”Gud” får en helt ny innebörd, och där Modén visar sig vara väl insatt i gamla myter. Det gör en mytologinörd som mig lycklig att i en ungdomsroman få läsa de inledande raderna på det babyloniska skapelseeposet – på akkadiska!

Som läsare kommer man Samael mycket nära. Delvis gör förstås jag-perspektivet sitt, men Modén beskriver honom så enkelt och sympatiskt, med tonårsnojor och utanförskap, att man utan vidare köper hans mer hjältearketypiska egenskaper – mod, beslutsamhet och så vidare. Han är en hjälte av ett slag jag tror många kan identifiera sig med. Gott om andra intressanta bipersoner finns det också, inte minst Samaels båda bröder Gabriel och Natanael. Kanske virvlar ibland människor förbi lite väl mycket, men å andra sidan är det så livet är – de flesta har väldigt mycket mer folk omkring oss än vad som ryms i en roman (vi lämnar de gamla ryssarna Dostojevskij och Tolstoj därhän nu, tycker jag).

Vad som mest imponerar på mig är dock inte karaktärsbeskrivningen, utan Modéns förmåga att hålla intresset uppe och gripa tag i läsaren trots ett – åtminstone till en början – långsamt berättartempo. Det är inte det lättaste. Helst hade jag velat sträckläsa boken, gå fullkomligt upp i Samaels universum. Fram till ungefär den sista fjärdedelen av boken var jag beredd att påstå att det här var en av de bästa ungdomsromaner jag någonsin läst.

Just det. Fram till den sista fjärdedelen. Jag vill poängtera att det inte betyder att de sista kapitlen är dåliga. Hela boken är mycket, mycket bra, och jag tyckte väldigt mycket om den. Men på slutet känns allting plötsligt lite väl – enkelt. Kanske kan det bero på att berättartempot blir snabbare, kanske ligger Modéns styrka i det långsamma snarare än det snabba? Kanske är det något annat som stör mig, som att berättelsens kärlekshistorier är en smula för konfliktlösa, eller att författaren snubblar lite på ungdomsromansfällan att låta vuxna komma in i handlingen och berätta för ungdomarna hur saker och ting egentligen ligger till. Det är tråkigt när man upplever just slutet av en bok som svagast, eftersom det är den bilden man bär med sig efteråt. Det är därför jag återigen vill poängtera: slutet är inte dåligt, det är fortfarande en väldigt bra bok, som varmt rekommenderas till alla som är nyfikna på en hjälte som lyssnar på Tiamat och drömmer om Island.

(En annan version av den här recensionen publiceras inom kort på Catahya.)