Susanna Clarke har lyckats med något som inte är alla förunnat - hon har skrivit en fantasyberättelse som spridit sig långt utanför de vanliga fantasyläsande kretsarna. Jonathan Strange & Mr Norrell har dessutom blivit omtalad inte bara för sin magiska handling, utan för sitt språk, som doftar Jane Austen och systrarna Brontë.
Handlingen utspelar sig i det tidiga 1800-talets England, men det är inte England som vi känner det, utan snarare en parallell värld, där norra delen av landet en gång regerades av en legendarisk magiker, the Raven King kallad. Idag är magiker ett yrke bland andra gentlemannayrken som advokat, präst, officerare och så vidare. Magikerna håller dock inte på med praktisk magi över huvud taget, utan är snarast en sorts historiker som mest sysslar med att läsa gamla skrifter och diskutera vad som har varit. Praktisk magi anses över huvud taget som något omöjligt i det moderna samhället.
Det tänker Mr Norrell ändra på. Och så småningom får han en elev - Jonathan Strange.
Mr Norrell är en ganska paradoxal karaktär. Samtidigt som han är beredd att ställa sin magiska konst i Englands tjänst - Napoleon-krigen rasar just som värst - så är han avig, folkskygg och inte alls beredd på den uppmärksamhet hans magi väcker. Jonathan Strange är något av hans motsats, gladlynt, social och kanske en smula för våghalsig för sitt eget bästa. Romanen handlar mycket om spelet mellan dessa två, men den kryddas och får liv av de många färgstarka bifigurerna - Mr Norrells allt-i-allo Childermass, Jonathan Stranges fru Arabella, betjänten Stephen Black och inte minst "the gentleman with thistle-down hair" för att nämna några.
Förutom magi bjuds läsaren på bedrägliga älvor, en massa roliga fotnoter om magi och magins historia, ett Napoleon-krig som får en del oväntade vändningar och en bitvis ganska komplicerad intrig som ändå håller hela vägen, allt insvept i ett ålderdomligt språk som är både elegant och humoristiskt och inte alls så svårläst som man skulle kunna befara (för den som känner att det engelska originalet verkar lite mastigt så finns det en svensk översättning, men då jag inte läst denna kan jag inte uttala mig om hur bra den är). Stämningen är verkligen som hämtad ur en Austen-roman. Clarke har till och med samma typ av bitskt humoristiska anslag som Austen. Tillsammans med de brittiska folksagetraditionerna om älvor som Clarke har plockat upp, och med det alternativa 1800-tal som hon målar upp, så blir helhetsbilden dock något annat, något fantastiskt, medryckande och väldigt läsvärt*.
Det är en tjock bok, men låt dig inte avskräckas. Själv ska jag snart ge mig på Clarkes novellsamling The Ladies of Grace Adieu and Other Stories, där man bl a ska kunna få läsa mer om John Uskglass, the Raven King själv. Bara titeln lovar gott.
*Därmed inte sagt är inte Austen är medryckande och läsvärd, jag älskar Austen. Men det är en helt annan typ av berättelser.
14 februari 2007
04 februari 2007
Pölsan
Min far kommer från Västerbotten. Jag vet inte om det är därför, men faktum är att man bland hans favoritförfattare hittar några av landskapets storheter, såsom Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren. Hur samtalet strax före jul kom in på just den sistnämnde vet jag inte - kanske var det för att jag nyligen hade läst något om Lindgren på Månskensdans. Kanske var det min far själv som tog upp det. Hur som helst så rusade pappsen uppför trappan och kom strax ner med en försvarlig hög Lindgren. Han förordade särskilt Pölsan.
Det gjorde han alldeles rätt i.
Till att börja med är Pölsan en fantastiskt skriven berättelse fylld av kärv humor, mystiska tyskar, lungsot och minst sagt färgstarka recept:
Har du till exempel blötlagt svinskallen som man ska göra? fortsatte nu Bertil. Som det alltid görs i de här trakterna?
I tre vatten under två dagar, sade Robert Maser.
Och rensat ur näsborrarna? Och krafsat rent kring tänderna?
Men Pölsan är också en berättelse om författarskap. Historien om jakten på den perfekta pölsan i efterkrigstidens västerbottniska glesbygd ramas in av historien om den gamle mannen på ålderdomshemmet, han som en gång försörjde sig som notisskrivare tills chefredaktören på tidningen förbjöd honom att fortsätta producera notiser, eftersom dessa, enligt chefredaktören, var rena lögnerna. Först på sin ålders höst återupptar han den notis som aldrig blev avslutad, notisen där så småningom pölsan får en alltmer framträdande roll. En stor del av boken är berättelsen om denne gamle man och den dialog han för med vårdbiträdena, en dialog som många gånger behandlar skrivkonsten. Han berättar för Linda att det som tar mest tid är inte det han skriver, utan det han utelämnar och hoppar över - vägar och dikeskanter, fåglar och träd, avstånd, väderlek, ansiktsuttryck. Han gör bara en mening i taget, säger han till Niklas, och sedan skriver han ner den - för hand, naturligtvis. Det här sättet att skriva är, vågar jag hävda, väsenskilt från hur många författare (jag själv inberäknad) i dagens datoriserade samhälle skriver sina texter - man vräker ur sig ord, prövar sig fram med formuleringar, och skär ner och skriver om i efterhand tills man är nöjd. Men naturligtvis, tänker jag mig, är det så att om man skriver för hand, då skriver man inte gärna om en sak om man kan undvika det. Då måste man tänka till innan man sätter orden på pränt.
Det intressanta är att hela boken präglas av den sorts författarskap den gamle talar om. Lindgrens stil är minimalistisk på ett sätt som talar för att produktionen är långsam. Det finns nämligen två sätt att skriva med ett enkelt språk. Det ena är när det blir tillrättalagt och ganska banalt, så att man får intrycket att författaren antingen inte kan bättre, eller bara helt enkelt vill att alla, verkligen alla, ska begripa. Det andra är - som i Lindgrens fall - den övervägda enkelheten, den där man känner att författaren verkligen har tänkt till några extra varv på vilka ord som ska vara med och vilka som inte hör dit. Den sortens språk blir exakt, avskalat och många gånger oerhört vackert, och den sortens böcker är oftast läsvärda, om så bara för språkets skull.
Så mycket mer glädjande då, när en sådan bok, i likhet med Pölsan, inte bara är läsvärd för sitt språk, utan också för sin helt underbara historia och sina tankar kring livet, maten och skrivandet.
Det gjorde han alldeles rätt i.
Till att börja med är Pölsan en fantastiskt skriven berättelse fylld av kärv humor, mystiska tyskar, lungsot och minst sagt färgstarka recept:
Har du till exempel blötlagt svinskallen som man ska göra? fortsatte nu Bertil. Som det alltid görs i de här trakterna?
I tre vatten under två dagar, sade Robert Maser.
Och rensat ur näsborrarna? Och krafsat rent kring tänderna?
Men Pölsan är också en berättelse om författarskap. Historien om jakten på den perfekta pölsan i efterkrigstidens västerbottniska glesbygd ramas in av historien om den gamle mannen på ålderdomshemmet, han som en gång försörjde sig som notisskrivare tills chefredaktören på tidningen förbjöd honom att fortsätta producera notiser, eftersom dessa, enligt chefredaktören, var rena lögnerna. Först på sin ålders höst återupptar han den notis som aldrig blev avslutad, notisen där så småningom pölsan får en alltmer framträdande roll. En stor del av boken är berättelsen om denne gamle man och den dialog han för med vårdbiträdena, en dialog som många gånger behandlar skrivkonsten. Han berättar för Linda att det som tar mest tid är inte det han skriver, utan det han utelämnar och hoppar över - vägar och dikeskanter, fåglar och träd, avstånd, väderlek, ansiktsuttryck. Han gör bara en mening i taget, säger han till Niklas, och sedan skriver han ner den - för hand, naturligtvis. Det här sättet att skriva är, vågar jag hävda, väsenskilt från hur många författare (jag själv inberäknad) i dagens datoriserade samhälle skriver sina texter - man vräker ur sig ord, prövar sig fram med formuleringar, och skär ner och skriver om i efterhand tills man är nöjd. Men naturligtvis, tänker jag mig, är det så att om man skriver för hand, då skriver man inte gärna om en sak om man kan undvika det. Då måste man tänka till innan man sätter orden på pränt.
Det intressanta är att hela boken präglas av den sorts författarskap den gamle talar om. Lindgrens stil är minimalistisk på ett sätt som talar för att produktionen är långsam. Det finns nämligen två sätt att skriva med ett enkelt språk. Det ena är när det blir tillrättalagt och ganska banalt, så att man får intrycket att författaren antingen inte kan bättre, eller bara helt enkelt vill att alla, verkligen alla, ska begripa. Det andra är - som i Lindgrens fall - den övervägda enkelheten, den där man känner att författaren verkligen har tänkt till några extra varv på vilka ord som ska vara med och vilka som inte hör dit. Den sortens språk blir exakt, avskalat och många gånger oerhört vackert, och den sortens böcker är oftast läsvärda, om så bara för språkets skull.
Så mycket mer glädjande då, när en sådan bok, i likhet med Pölsan, inte bara är läsvärd för sitt språk, utan också för sin helt underbara historia och sina tankar kring livet, maten och skrivandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
