Det rena landet

I forntiden dominerades norra Europa av de stolta germanerna, folket som aldrig underkuvades av romarna och vars blod ännu rinner i svenskarnas ådror. Eller hur var det nu med det där?

Det rena landet börjar i antiken. Författare som Tacitus och Cassiodorus använde germanerna för politiska syften - i Tacitus fall för att kritisera Rom, och i Cassiodorus fall för att ljuga ihop en lämplig släkthistoria åt kejsar Theoderik. Dessvärre kom deras historier om germanerna att tas för fakta, vars sanningshalt var ställd utom tvivel. Och därmed var stenen i rullning. Maja Hagerman berättar medryckande och skickligt hur historikerna citerade samma gamla källor och bygger sina cirkelargument på varandra, tills de hade en oantastlig "sanning" som levt kvar in i våra dagar - berättelsen om germanernas förträfflighet, deras urhem och deras mest renrasiga ättlingar: svenskarna.

Det är närmast pinsamt att läsa om hur svenskheten hyllades under den värsta nationalromantiken och hur man hävdade att svenskarna "klarat sig" från inblandning av "främmande raser" (till skillnad från folk från kontinenten, som, ack och ve, blivit degenererade av alltför stor rasblandning). Att det i Sverige levt diverse människor med olika kulturell bakgrund sedan, ja, sedan väldigt, väldigt länge (exakt hur länge hade man ingen större koll på under 1800-talet) var en detalj man effektivt bortsåg från, liksom den lilla detaljen att folk brukar ha en tendens att skaffa barn ihop utan att bekymra sig alltför mycket om kulturell eller nationell identitet. Istället ägnade sig forskarvärlden åt att dela upp folk i långskallar och kortskallar och leta bevis för att förfäderna till dagens svenskar minsann fanns här redan på stenåldern. Rasbiologin utreds naturligtvis, en vetenskap i vilken Sverige var världsledande, och därifrån är steget inte särskilt långt till nazismen. Hagerman berättar om hur man uppfann vikingatiden, denna stolta period varenda unge idag känner till, och om hur det fornnordiska blev högsta mode inom en rad olika områden, samtidigt som skolbarnen fick mäta varandras skallar och personer vi idag utan tvekan skulle klassa som rasister uttryckte sin beundran för vad man åstadkommit i Sverige. Men vad Hagerman framför allt visar är hur bilden av fornstora dagar, av Sverige som "världens äldsta nationalstat" skapades, bekräftades och skapades på nytt, om och om igen, tills bilden etsat in sig så starkt i våra medvetanden att den fortfarande finns där.

Vad Hagerman mer tar upp, och som är det verkligt skrämmande och intressanta, är tystnaden. Hur många känner idag till Anders Retzius, mannen som uppfann skallmätningen? Eller Herman Lundborg, chef för Statens institut för rasbiologi, inrättat 1922? Som arkeolog känner jag naturligtvis till exempelvis Oscar Montelius, men i den arkeologihistoria jag läste fick vi mest lära oss om den roll han spelat för klassifikation av fornfynd och treperiodsystemet (sten- brons- och järnålder, något som fortfarande används även om man idag är medveten om att indelningen dras med ganska stora problem) - inte hur han samlade så kallade långskallar ur Västergötlands gånggrifter och kopplade dem till "våra germaniska förfäders" ankomst till Norden. Över huvud taget är Hagerman starkt kritisk till hur man i dag behandlar hela den här frågan med tystnad - istället för att dementera den, berätta om den, och ta avstånd från den. Det hon verkar vilja sätta fingret på är egentligen inte att forskarvärlden är väl medveten om det vansinniga i en argumentation som bygger på något som egentligen inte finns - ras och folk, för att inte tala om långskallar och kortskallar - för det är den. Problemet är att den medvetenheten inte har hittat ut från universiteten - inte ens hos de institutioner som har möjlighet att förmedla den.

Samtidigt får man vara medveten om att Hagerman hårddrar i vissa lägen. När hon beskriver vikingamarknader får man en känsla av att alla som håller på med något sådant är naiva drömmare som vurmar lite för mycket för en romantisk bild av forntiden (vilket, vill jag hävda, de långt ifrån alltid är). När hon berättar om hur asatron fått nytt liv i nynazistiska kretsar har hon förvisso rätt, men hon missar då alla de nyhedningar som är så långt från rasister man kan komma (och, med insikt i den världen, hävdar jag bestämt att de är betydligt vanligare är de som dyrkar någon sorts nazi-Oden). Som alla populärvetenskapliga böcker är Det rena landet skriven för att lyfta fram en ståndpunkt, och tar därmed inte upp invändningar mot den ståndpunkten.

I det här fallet må det vara förlåtet. Det rena landet är en välskriven och engagerande berättelse om en skrämmande effektiv historiekonstruktion. Fick jag bestämma skulle den genast införas som obligatorisk läsning i grundskolan. Jo, och alla Sverigedemokrater borde tvingas läsa den med, för den delen.