Oj. Nyligen läste jag en riktigt, riktigt bra bok (Curtis Sittenfelds I en klass för sig, se föregående inlägg), och man tror liksom inte att man ska råka lägga vantarna på en riktigt, riktigt bra bok till nästan direkt efteråt.
Så fel jag hade. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är en riktigt, riktigt, riktigt bra bok. Riktigt obehaglig också, som säg bör - vi pratar trots allt skräck och vampyrer. Boken blev en succé när den kom för ett par år sedan, och lyckades (vilket får betraktas som en oerhörd bedrift av en svensk fantastikroman) bli både en storsäljare och hyllad av kritiker som i citaten på pärmen i min utgåva erkänner att de i princip aldrig tidigare kunnat tänka sig ta i en vampyrroman med tång. En skriver till och med något om att omslaget avskräckte. Förmodligen är det ett tecken på att jag är en redan frälst fantastiknörd att jag tycker omslaget är urläckert, med sitt svartvita foto och blanka blodstänk.
Däremot är jag sällan förtjust i grådystra förortskildringar som andas 70-tal (eller i det här fallet, tidigt 80-tal), vampyrer eller ej. Jag förmodar att man kan säga att jag närmade mig boken från motsatt håll jämfört med en del av de kritiker som finns citerade. Hur som helst blev jag lika övertygad som det - Låt den rätte komma in är en gripande, välskriven, spännande och inte minst läskig roman, som visar att fantastik definitivt inte behöver betyda klyschiga intriger och platt språk. Och förortskildringar behöver inte ge en smak av hopplös uttråkning, heller.
Språket i boken är för övrigt inte bara eget och snyggt, det är också ytterst genomtänkt, vilket så småningom visar sig.
Annars är Låt den rätte komma in antihjältarnas bok. Ajvide Lindqvist har inte gjort det lätt för sig med sitt persongalleri - där finns det inkontinenta mobbningsoffret, den småkriminelle, limsniffande tonåringen, alkisgänget på kinesen, och han lyckas väcka min sympati för dem alla. Till och med pedofilen. Vilket väl får sägas vara en bedrift.
Låt den rätte komma in är bitvis motbjudande, otäck och slafsig, det ska erkännas, men specialeffekterna tar aldrig överhanden. Mänskligheten - även hos de som strängt taget inte är människor - står i centrum.
13 augusti 2006
02 augusti 2006
I en klass för sig
Debuterande amerikanskan Curtis Sittenfeld kom med sin Prep redan förra året, men svenska översättningen I en klass för sig kom ut relativt nyligen. Sittenfeld har blivit hyllad i media, och efter att ha läst hennes roman kan jag inte annat än instämma. Det här är en av de där täta, intensiva, nästan plågsamma romanerna som är omöjliga att sluta läsa, samtidigt som handlingen förefaller simpel.
Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.
Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.
I en klass för sig är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån Gudrun Samuelssons översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.
En grymt bra bok är det i alla fall.
Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.
Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.
I en klass för sig är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån Gudrun Samuelssons översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.
En grymt bra bok är det i alla fall.
16 juni 2006
Sommarlov
Bokmonstret har bestämt sig för att ta semester på obestämd tid. Botanisera gärna bland de gamla boktipsen så länge!
06 maj 2006
Amber-serien
Jag ögnade igenom mina boktips och insåg att jag inte har nämnt Amber än, så det är väl dags nu. Denna serie om tio föredömligt tunna böcker tillhör fantastikens verkliga klassiker, och författaren Roger Zelazny har kammat hem prestigefyllda priser som Hugo Award och Nebula Award. Jag rekommenderar att läsa böckerna på engelska, men tycker man det är besvärligt med språket finns hela serien översatt och brukar gå att hitta på de flesta bibliotek.
Inledningen är klassisk. En man utan minne vaknar upp på ett sjukhus. Successivt minns han vad han heter - Corwin - vem han är och vad han möjligen kan ha gjort på sjukhuset (och vem som har sett till att han hamnat där). Han inser att han är ett barn av Amber, den ursprungliga världen, den som alla andra världar bara är mer eller mindre lyckade speglingar av. Han inser också att hans värld är full av intriger och mysterier. Corwin är en handlingskraftig person, och ger sig följaktligen genast i kast med dessa.
De fem första böckerna har Corwin som huvudperson. I de följande fem är det hans son Merlin som har ordet. Även Merlins historia inleds med ett mysterium. Vem är det som varenda år, den 30:e april, försöker mörda honom? Och varför? Vad har hans uppfinning Spökhjulet med det hela att göra? Och vem är egentligen hans gamla polare Luke?
Man kan säga att det är en kombination av fyra saker som gör Amber-böckerna så läsvärda: språket, karaktärerna, miljön och humorn.
Språket är poetiskt och sakligt på samma gång. Inga ord är onödiga. Det är ett modernt språk, med vassa dialoger, ljusår från den högtravande "fantasyskan" man stöter på lite för ofta i fantasysammanhang. Dessutom har Zelazny lyckats med konststycket att berätta en ganska komplicerad intrig i första person utan att falla i de vanliga fällorna där huvudpersonen på diverse krystade sätt "råkar" få reda på väsentlig information. Både Corwin och Merlin tillbringar en stor del av tiden med att förtvivlat försöka gissa sig till vad sjutton det är som egentligen är på gång, och det är inte alltid de får veta om de gissat rätt eller inte.
Karaktärerna är också speciella. Till att börja med är Corwin en rätt så osympatisk typ. Faktum är att första gången jag läste böckerna fick jag tvinga mig själv att läsa vidare, så mycket störde jag mig på honom. Men det vände, och snart älskade jag honom som man bara kan älska en arrogant antihjälte. Merlin är även han inte helt sympatisk, utan lite för slug för sitt eget bästa. Därtill bildar bipersonerna en färgsprakande bakgrund - coole Random (Mickel i den svenska översättningen), diviga Flora, kylige Julian, strategigeniet Benedict. Übersmarte Brand, Fiona som man inte riktigt vet var man har henne, lurige Ganelon, mystiska Dara, den sluge gamle kungen Oberon, den suspekte dvärgen Dworkin ... och förstås Frakir, kanske världens mest praktiska lilla "husdjur".
Miljöerna gör mycket av stämningen. Amber är på ytan ett idylliskt paradis, men samtidigt både kraftcentrum och en häxkittel av intriger. Ambers motpol är Kaos, ett land där inga naturlagar vi känner igen gäller. Och så alla Skuggor - de världar, inklusive Jorden, som är skuggor av Amber, den ena mer bisarr än den andra. Det finns en sorts påtaglig drömstämning över många av miljöerna, kanske för att många av dem innehåller element av det absurda. Och vem skulle inte vilja vandra uppför den långa vägen från staden till slottet i Amber efter ett besök på den där fantastiska fiskrestaurangen nere vid hamnen?
Att slutligen allt är marinerat i en knastertorr humor kan liksom inte göra det sämre.
Böckerna om Amber (the Amber Chronicles)
Om Corwin:
Nio prinsar i Amber - Nine Princes in Amber
Vapen från Avalon - The Guns of Avalon
Enhörningens tecken - Sign of the Unicorn
Oberons hand - The Hand of Oberon
Kaos hov - The Courts of Chaos
Om Merlin:
Ödets trumfar - Trumps of Doom
Ambers blod - Blood of Amber
Logrus tecken - Sign of Chaos
Skuggornas riddare - Knight of Shadows
Makternas prins - Prince of Chaos
Inledningen är klassisk. En man utan minne vaknar upp på ett sjukhus. Successivt minns han vad han heter - Corwin - vem han är och vad han möjligen kan ha gjort på sjukhuset (och vem som har sett till att han hamnat där). Han inser att han är ett barn av Amber, den ursprungliga världen, den som alla andra världar bara är mer eller mindre lyckade speglingar av. Han inser också att hans värld är full av intriger och mysterier. Corwin är en handlingskraftig person, och ger sig följaktligen genast i kast med dessa.
De fem första böckerna har Corwin som huvudperson. I de följande fem är det hans son Merlin som har ordet. Även Merlins historia inleds med ett mysterium. Vem är det som varenda år, den 30:e april, försöker mörda honom? Och varför? Vad har hans uppfinning Spökhjulet med det hela att göra? Och vem är egentligen hans gamla polare Luke?
Man kan säga att det är en kombination av fyra saker som gör Amber-böckerna så läsvärda: språket, karaktärerna, miljön och humorn.
Språket är poetiskt och sakligt på samma gång. Inga ord är onödiga. Det är ett modernt språk, med vassa dialoger, ljusår från den högtravande "fantasyskan" man stöter på lite för ofta i fantasysammanhang. Dessutom har Zelazny lyckats med konststycket att berätta en ganska komplicerad intrig i första person utan att falla i de vanliga fällorna där huvudpersonen på diverse krystade sätt "råkar" få reda på väsentlig information. Både Corwin och Merlin tillbringar en stor del av tiden med att förtvivlat försöka gissa sig till vad sjutton det är som egentligen är på gång, och det är inte alltid de får veta om de gissat rätt eller inte.
Karaktärerna är också speciella. Till att börja med är Corwin en rätt så osympatisk typ. Faktum är att första gången jag läste böckerna fick jag tvinga mig själv att läsa vidare, så mycket störde jag mig på honom. Men det vände, och snart älskade jag honom som man bara kan älska en arrogant antihjälte. Merlin är även han inte helt sympatisk, utan lite för slug för sitt eget bästa. Därtill bildar bipersonerna en färgsprakande bakgrund - coole Random (Mickel i den svenska översättningen), diviga Flora, kylige Julian, strategigeniet Benedict. Übersmarte Brand, Fiona som man inte riktigt vet var man har henne, lurige Ganelon, mystiska Dara, den sluge gamle kungen Oberon, den suspekte dvärgen Dworkin ... och förstås Frakir, kanske världens mest praktiska lilla "husdjur".
Miljöerna gör mycket av stämningen. Amber är på ytan ett idylliskt paradis, men samtidigt både kraftcentrum och en häxkittel av intriger. Ambers motpol är Kaos, ett land där inga naturlagar vi känner igen gäller. Och så alla Skuggor - de världar, inklusive Jorden, som är skuggor av Amber, den ena mer bisarr än den andra. Det finns en sorts påtaglig drömstämning över många av miljöerna, kanske för att många av dem innehåller element av det absurda. Och vem skulle inte vilja vandra uppför den långa vägen från staden till slottet i Amber efter ett besök på den där fantastiska fiskrestaurangen nere vid hamnen?
Att slutligen allt är marinerat i en knastertorr humor kan liksom inte göra det sämre.
Böckerna om Amber (the Amber Chronicles)
Om Corwin:
Nio prinsar i Amber - Nine Princes in Amber
Vapen från Avalon - The Guns of Avalon
Enhörningens tecken - Sign of the Unicorn
Oberons hand - The Hand of Oberon
Kaos hov - The Courts of Chaos
Om Merlin:
Ödets trumfar - Trumps of Doom
Ambers blod - Blood of Amber
Logrus tecken - Sign of Chaos
Skuggornas riddare - Knight of Shadows
Makternas prins - Prince of Chaos
03 april 2006
Penelopiaden
Jag är återigen lite lat och publicerar en reviderad version av en recension som snart kommer att gå att läsa på Catahya:
Medan Odyssevs irrar omkring på haven i färder som gjorts odödliga i Homeros’ Odysséen, väntar hans hustru Penelope troget där hemma på Ithaka. Penelope, sinnebilden för den goda hustrun.
Nu är det dags för henne att komma till tals.
Margaret Atwood är en kanadensisk författare, ständigt nämnd i Nobelprissammanhang och kvinnan bakom romaner som Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. När hon återberättar Odysséen blir det ur Penelopes perspektiv, och med en speciell utgångspunkt: Varför lät Odyssevs avrätta de tolv pigorna?
Bakgrunden är alltså som följer: På väg hem från trojanska kriget (som tagit tio år) ådrar sig Odyssevs havsguden Poseidons vrede, och råkar därför under ytterligare tio års tid ut för än det ena, än det andra, som hindrar honom från att ta sig hem till Ithaka och Penelope. Under tiden belägras palatset på Ithaka av över hundra friare, unga adelsmän som vill gifta sig med den förmodade änkan, planerar att mörda tonårssonen Telemachos och därmed själva ta makten och rikedomarna. De äter Penelopes mat, dricker hennes vin, våldtar hennes slavinnor och beter sig allmänt svinaktigt, men de är för många för att hon och sonen ska lyckas göra sig av med dem. Sent omsider kommer dock Odyssevs hem, ställer till med blodbad på friarna och återtar sin tron. Och i den vevan låter han Telemachos avrätta de tolv våldtagna pigorna. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, skriver Atwood i förordet, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också.
I Penelopiaden befinner sig Penelope i dödsriket och berättar sin historia för nutidens människor. Hon gör det på ett modernt språk, vilket säkert en och annan har invändningar mot, men som jag tycker är ett utmärkt sätt att låta Penelope komma nära läsaren och bli en verklig person. Hon är på klassiskt grekiskt manér ackompanjerad av kören, de tolv pigorna, som i sånger, verser, föredrag och en videofilmad rättegång (!) bidrar med sin sida av saken. Från första sidan satt jag som förhäxad – Atwood lyckas i allra högsta grad trollbinda läsaren med sin skenbart enkla prosa. Det är upprörande och engagerande, fräscht och intressant. Min enda invändning rör vissa av verserna – språket i dem flyter inte riktigt så smidigt som man skulle önska. Jag när dock en misstanke om att det åtminstone delvis beror på översättningen, och tänker därför inte låta det påverka min bedömning av boken.
Penelopiaden är kanske en av 2005 års bästa böcker, av en av våra stora samtida författare. Läs den. Nu.
Not: Odyssevs är den svenska stavning man har valt i översättningen av Penelopiaden. Den motsvarar bättre det faktiskta uttalet av namnet än den andra svenska varianten, Odysseus.
Medan Odyssevs irrar omkring på haven i färder som gjorts odödliga i Homeros’ Odysséen, väntar hans hustru Penelope troget där hemma på Ithaka. Penelope, sinnebilden för den goda hustrun.
Nu är det dags för henne att komma till tals.
Margaret Atwood är en kanadensisk författare, ständigt nämnd i Nobelprissammanhang och kvinnan bakom romaner som Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. När hon återberättar Odysséen blir det ur Penelopes perspektiv, och med en speciell utgångspunkt: Varför lät Odyssevs avrätta de tolv pigorna?
Bakgrunden är alltså som följer: På väg hem från trojanska kriget (som tagit tio år) ådrar sig Odyssevs havsguden Poseidons vrede, och råkar därför under ytterligare tio års tid ut för än det ena, än det andra, som hindrar honom från att ta sig hem till Ithaka och Penelope. Under tiden belägras palatset på Ithaka av över hundra friare, unga adelsmän som vill gifta sig med den förmodade änkan, planerar att mörda tonårssonen Telemachos och därmed själva ta makten och rikedomarna. De äter Penelopes mat, dricker hennes vin, våldtar hennes slavinnor och beter sig allmänt svinaktigt, men de är för många för att hon och sonen ska lyckas göra sig av med dem. Sent omsider kommer dock Odyssevs hem, ställer till med blodbad på friarna och återtar sin tron. Och i den vevan låter han Telemachos avrätta de tolv våldtagna pigorna. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, skriver Atwood i förordet, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också.
I Penelopiaden befinner sig Penelope i dödsriket och berättar sin historia för nutidens människor. Hon gör det på ett modernt språk, vilket säkert en och annan har invändningar mot, men som jag tycker är ett utmärkt sätt att låta Penelope komma nära läsaren och bli en verklig person. Hon är på klassiskt grekiskt manér ackompanjerad av kören, de tolv pigorna, som i sånger, verser, föredrag och en videofilmad rättegång (!) bidrar med sin sida av saken. Från första sidan satt jag som förhäxad – Atwood lyckas i allra högsta grad trollbinda läsaren med sin skenbart enkla prosa. Det är upprörande och engagerande, fräscht och intressant. Min enda invändning rör vissa av verserna – språket i dem flyter inte riktigt så smidigt som man skulle önska. Jag när dock en misstanke om att det åtminstone delvis beror på översättningen, och tänker därför inte låta det påverka min bedömning av boken.
Penelopiaden är kanske en av 2005 års bästa böcker, av en av våra stora samtida författare. Läs den. Nu.
Not: Odyssevs är den svenska stavning man har valt i översättningen av Penelopiaden. Den motsvarar bättre det faktiskta uttalet av namnet än den andra svenska varianten, Odysseus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
