Mannen utan öde

Imre Kertész är författaren som ännu en gång bevisar att Nobelpristagare inte måste vara svårlästa.

Mannen utan öde (Sorstalanság) är - skulle jag tro - den av Kertész romaner som sålts mest i Sverige, en tunn liten bok om en tonårig pojke som gör "en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets" (citat från Georg och Eva Kleins förord till Norstedts svenska upplaga). Successivt blir allting värre och värre, och alla kan vi vår nittonhundratalshistoria och vet vad som väntar, men det är inte det som är det stora med den här historien. Skildringar från koncentrationsläger finns det många. Det som är psykologiskt intressant, känslomässigt gripande och inte minst oerhört skrämmande med den här historien är skildringen av huvudpersonen, berättarjaget, och hur han blir allt mer avtrubbad. Steg för steg flyttar han fram sina gränser för vad som är acceptabelt, till och med logiskt och naturligt. Och som läsaren hänger man med i resonemanget. Man kommer på sig själv med att tänka, precis som berättaren, ja, så klart, så här måste det vara, för att ögonblicket efteråt komma till insikt med en otäck eftersmak och en klump av obehaglig förståelse hur Förintelsen blev möjlig.

Mannen utan öde är inte en självbiografisk roman. Dock har Kertész själv varit deporterad och fånge både i Auschwitz och Buchenwald, så naturligtvis måste hans upplevelser ha påverkat hans skildring. Hans sätt att skriva är enkelt, flytande och lättläst - han är en mycket god berättare, som utan onödigt krångel berättar en historia och gör ett mycket djupt intryck på läsaren.

Det levande slottet & Svart eld

Bokmonstret har varit lat nu ett tag. Därför smäller jag till med två boktips idag - två lata boktips, faktiskt, eftersom jag har recenserat dem på annan plats och därför länkar dit istället.

Den första boken heter i min utgåva Trollkarlens slott, men nyutgåvans titel är Det levande slottet (originalet heter Howl's Moving Castle). Den är skriven av brittiska författarinnan Diana Wynne Jones och tillhör kategorin "ungdomsböcker som läses med stor behållning av vuxna". Det är en galen saga med en utflippad trollkarl och världens coolaste gamla gumma i huvudrollerna. Läs mer här.

Den andra boken tillhör vågen av nyskapande och klichébefriad fantasy som man har kunnat se på senare år. Extra roligt är förstås att det är en svensk bok. Det rör sig om Svart eld av Christina Brönnestam, och min recension av den boken finns här. Det är fantasy som på ett begåvat sätt tar ställning till mainstreamträsket av magiska artefakter, profetior och bondpojkar med mystiskt förflutet och förtrollade vapen. Om du trodde att du aldrig skulle öppna en fantasybok så är det här rätt ände att börja i.

Mänsklig krocket

Ibland kan det vara väldigt svårt att beskriva en bok som man har läst för flera år sedan, trots att man läste boken vid flera tillfällen, och tyckte väldigt bra om den. När jag sitter och bläddrar i Mänsklig krocket (Human Croquet) av Kate Atkinson inser jag att det är precis en sådan bok. Jag skulle vilja börja med att beskriva reglerna för den mänskliga krocketen, men jag kommer inte ihåg dem riktigt, jag vet att de finns någonstans i boken, men inte var.

Lite minns jag i alla fall (och nu tar jag hjälp av baksidetexten). Huvudperson och berättare är Isobel Fairfax, dotter till specerihandlaren Gordon, vars förfader otroligt nog var godsägare på 1500-talet. Isobels mor, den vackra och mystikomgärdade Eliza, är försvunnen. Hennes nya styvmor Debbie... tja, hon är väl inte den skarpaste kniven i lådan. Och Isobel själv har ibland lite svårt att hålla isär verkligheterna - dåtid och nutid, gamla mysterier och nya hemligheter.

Kate Atkinson hör till de där författarna som skriver torrt roliga romaner, med stor underliggande tragik. Mänsklig krocket är som sagt en bok jag tycker väldigt mycket om, även om det är flera år sedan jag läste den. Den är underhållande, hemsk och gripande och underbart fantasieggande.

Och dessutom får man veta hur man spelar mänsklig krocket...

Bröderna Karamazov

När jag ändå är inne på ryska 1800-talsförfattare, så kan jag lika gärna ta upp Fjodor Dostojevskij och hans Bröderna Karamazov med en gång.

Det var faktiskt min kompis Johanna som tvingade mig att läsa den här boken. "Den är så bra!" utbrast hon och började sedan gå in på hur fantastiska personporträtten och miljöerna var.

Hon hade rätt. Denna omfångsrika berättelse är en kriminalhistoria, men först och främst en djupdykning i karaktärsstudier. Naturligtvis är persongalleriet omfattande - listan på "de viktigaste personerna" omfattar 48 namn - men de flesta av dessa är bipersoner. Det är de tre bröderna Karamazov som står i centrum: den levnadsglade partyprissen Dmitrij, cyniske grubblaren Ivan och den begåvade och aningens präktige lillebrorsan Aljosja, alla söner till gamle Fjodor Pavlovitj, en snål kvinnojägare som sitter säkert i sitt hus - tror han. Här finns filosofiska utläggningar och religiösa grubblerier blandat med sorg, desperation, familjehemligheter och annat intressant. Och det är inte alls så svårtillgängligt som man lite fördomsfullt kan tro.

Min favorit var Ivan. Johannas favorit var Dmitrij. Vem blir din?

Anna Karenina

Jag förälskade mig i Leo Tolstojs tegelsten Anna Karenina redan i bokslukaråldern. Mina föräldrar hade den stående i bokhyllan, en utgåva från femtiotalet ungefär, i tre halvfranska band som luktade sådär gott som bara gamla böcker kan lukta.

Att läsa Anna Karenina är en tidsresa. En resa in i det ryska 1800-talets överklass, med franska fraser, stela konventioner, baler, jakter och sommarliv på lantgodset, men också med glimtar av sjukdom och fattigdom. Allt är så oerhört realistiskt skildrat att det på fullt allvar känns som om man vore där.

Persongalleriet är typiskt nog myllrande, och alla har förstås på ryskt vis minst tre namn och lika många smeknamn. Bli inte avskräckt av detta! Karaktärerna är tydligt tecknade, så även om namnen kan kännas ovana i början, kommer man snart in i systemet och får sina vänner och ovänner. Människorna skildras med både styrkor och svagheter, känslorna svallar under korsetterna och det finns plats både för tragik, dramatik och lycka. Att Anna Karenina är en av litteraturhistoriens stora romaner, och därtill filmatiserad flera gånger, kan inte förvåna någon som har läst den.