14 september 2006

Samael

Ja, det blev en recension här av Jorun Modéns debutroman Samael. Samael är en ungdomsroman, utgiven på Wela Förlag, i en serie kallad "Wela Fantasy 15+" (större delen av Welas utgivning riktar sig till barn snarare än ungdomar). Trevligt nog tillhör Samael den sortens ungdomsromaner som kan läsas med stor behållning även av vuxna.

Samael är en Odödlig, med förmågor utöver vad människor vanligtvis har. Det är inget konstigt, faktum är att det finns gott om Odödliga i världen, som lever sida vid sida med dödliga människor. Hela Samaels familj är sådan. Eller, rättare sagt, nästan hela Samaels familj. Vilket är ett av problemen. Ett annat problem är att Samaels mamma nyligen dött och att hans pappa reser så mycket och lämnar honom att ta hand om sina yngre bröder. Och varför har Samael döpts efter en fallen ängel? Är det sant att de Odödliga i själva verket härstammar från änglarna? Vad är borgen Sheol egentligen för ställe, och finns svaren i De Odödligas bok?

En lugn, förklarande upptakt utvecklar sig sakta men säkert till en mycket spännande berättelse, där gamla legender vävs ihop med den moderna världen och de Odödligas egna platser bortanför tillvaron.

Man kan kalla Samael en utvecklingsroman, där huvudpersonen växer och förändras under några år. Man skulle kunna applicera quest-begreppet på romanen, för även om Samael skapar sig ett uppdrag själv, så finns det där, och måste lösas – svaren på många av gåtorna kan fås först när han når sitt mål. Och man skulle kunna kalla det en bok om legender, där begreppet ”Gud” får en helt ny innebörd, och där Modén visar sig vara väl insatt i gamla myter. Det gör en mytologinörd som mig lycklig att i en ungdomsroman få läsa de inledande raderna på det babyloniska skapelseeposet – på akkadiska!

Som läsare kommer man Samael mycket nära. Delvis gör förstås jag-perspektivet sitt, men Modén beskriver honom så enkelt och sympatiskt, med tonårsnojor och utanförskap, att man utan vidare köper hans mer hjältearketypiska egenskaper – mod, beslutsamhet och så vidare. Han är en hjälte av ett slag jag tror många kan identifiera sig med. Gott om andra intressanta bipersoner finns det också, inte minst Samaels båda bröder Gabriel och Natanael. Kanske virvlar ibland människor förbi lite väl mycket, men å andra sidan är det så livet är – de flesta har väldigt mycket mer folk omkring oss än vad som ryms i en roman (vi lämnar de gamla ryssarna Dostojevskij och Tolstoj därhän nu, tycker jag).

Vad som mest imponerar på mig är dock inte karaktärsbeskrivningen, utan Modéns förmåga att hålla intresset uppe och gripa tag i läsaren trots ett – åtminstone till en början – långsamt berättartempo. Det är inte det lättaste. Helst hade jag velat sträckläsa boken, gå fullkomligt upp i Samaels universum. Fram till ungefär den sista fjärdedelen av boken var jag beredd att påstå att det här var en av de bästa ungdomsromaner jag någonsin läst.

Just det. Fram till den sista fjärdedelen. Jag vill poängtera att det inte betyder att de sista kapitlen är dåliga. Hela boken är mycket, mycket bra, och jag tyckte väldigt mycket om den. Men på slutet känns allting plötsligt lite väl – enkelt. Kanske kan det bero på att berättartempot blir snabbare, kanske ligger Modéns styrka i det långsamma snarare än det snabba? Kanske är det något annat som stör mig, som att berättelsens kärlekshistorier är en smula för konfliktlösa, eller att författaren snubblar lite på ungdomsromansfällan att låta vuxna komma in i handlingen och berätta för ungdomarna hur saker och ting egentligen ligger till. Det är tråkigt när man upplever just slutet av en bok som svagast, eftersom det är den bilden man bär med sig efteråt. Det är därför jag återigen vill poängtera: slutet är inte dåligt, det är fortfarande en väldigt bra bok, som varmt rekommenderas till alla som är nyfikna på en hjälte som lyssnar på Tiamat och drömmer om Island.

(En annan version av den här recensionen publiceras inom kort på Catahya.)