Så här i dopparedagar vill jag tipsa om en trevlig liten novellsamling av Lise Nørgaard som heter Julen är alla hjärtans fest (Julen er hjerternes fest). Lise Nørgaard är en dansk författare som jag vet väldigt lite om, förutom att hon ligger bakom långkörarserien Matador, som ju också har visats i svensk TV.
Julen är alla hjärtans fest innehåller fyra humoristiska noveller om julfirande i fyra olika familjer och om hur tokiga saker och ting kan bli ibland. Som när man ska åka tåg till mormor allihop, eller gå på jullunch med jobbet, eller helt enkelt bara vill vara en riktigt sval och fräsch värdinna på julafton.
Det är charmigt, det är småputtrigt och fullt av det som reklamvärlden brukar kalla dansk gemyt - men framför allt är det väldigt juligt. Kanske dags att införa lite högläsning på julafton?
21 december 2005
16 december 2005
Bokmonstret drar ner på tempot
Så här inför jul och nyår har bokmonstret fullt upp med att jaga julklappar, jobba, julpyssla, öva piano inför det årliga framförandet av fyrhändig julmusik, hushållsbestyra och göra annat som innebär aktivitet bortanför datorn. Det innebär färre boktips ett tag framöver. Bokmonstret har också en känsla av att ett par böcker i veckan är en rimligare målsättning än en bok om dagen.
Bokmonstret tuggar dock flitigt vidare på nya godbitar, och lovar att återkomma snarast.
Bokmonstret tuggar dock flitigt vidare på nya godbitar, och lovar att återkomma snarast.
13 december 2005
Suetonius' kejsarbiografier
Det var en gång en man som levde i Rom och som hette Gajus Suetonius Tranquillus. Han föddes omkring år 70 e. Kr., dog förmodligen någon gång mellan 130 och 140, och gjorde i de mellanliggande åren en ämbetsmannakarriär och var vän med Plinius d. y. Mest känd för oss är han dock genom sitt författarskap, och då i synnerhet sina kejsarbiografier (De vita Caesarum).
Kejsarbiografierna börjar med Julius Caesar (död 44 f. Kr.) och går därefter igenom först kejsarna av den julisk-claudiska ätten (hade makten till 68 e. Kr.), därefter kejsarna under trekejsaråret 68-69 och slutligen kejsarna av den flaviska ätten (fram till år 96). Biografierna följer Caesar och kejsarna från födelse till död, och redogör för såväl biografiska fakta som diverse detaljer om levnadssätt, egenskaper, intressen, utseende och annat.
Suetonius är nämligen - det ska man ha klart för sig - en första klassens skvallerkärring. Han formligen frossar i beskrivningar av överdådiga fester, sexuella utsvävningar, grymheter och övergrepp, järtecken, familjeskvaller och annat av varierande trovärdighet. Många av kejsarna framställs som utsvävande och odugliga, men också Suetonius har sina favoriter - dessa får bli dygdemönster enligt de gamla romerska idealen.
Suetonius bör inte ses som en absolut källa till hur de tidiga romerska kejsarna faktiskt levde - däremot har hans biografier mycket att berätta om hur man såg på de romerska kejsarna, i synnerhet efter deras död. Jag har haft föreläsare (på Institutionen för Antikens kultur och samhällsliv i Göteborg) som har hävdat att den negativa bild man idag har av ökända kejsare som Nero och Caligula till stor del kan skyllas på Suetonius - och Suetonius är helt enkelt inte pålitlig. Faktagranskning existerade inte under antiken, och sågs inte som intressant. Uppdelningen i skönlitteratur och facklitteratur fanns inte.
Nej, läs Suetonius för att det är roligt och underhållande, och ta allt med en rejäl nypa salt. Se kejsarbiografierna som antikens motsvarighet till Se & Hör - men oändligt mycket mer givande.
Kejsarbiografierna börjar med Julius Caesar (död 44 f. Kr.) och går därefter igenom först kejsarna av den julisk-claudiska ätten (hade makten till 68 e. Kr.), därefter kejsarna under trekejsaråret 68-69 och slutligen kejsarna av den flaviska ätten (fram till år 96). Biografierna följer Caesar och kejsarna från födelse till död, och redogör för såväl biografiska fakta som diverse detaljer om levnadssätt, egenskaper, intressen, utseende och annat.
Suetonius är nämligen - det ska man ha klart för sig - en första klassens skvallerkärring. Han formligen frossar i beskrivningar av överdådiga fester, sexuella utsvävningar, grymheter och övergrepp, järtecken, familjeskvaller och annat av varierande trovärdighet. Många av kejsarna framställs som utsvävande och odugliga, men också Suetonius har sina favoriter - dessa får bli dygdemönster enligt de gamla romerska idealen.
Suetonius bör inte ses som en absolut källa till hur de tidiga romerska kejsarna faktiskt levde - däremot har hans biografier mycket att berätta om hur man såg på de romerska kejsarna, i synnerhet efter deras död. Jag har haft föreläsare (på Institutionen för Antikens kultur och samhällsliv i Göteborg) som har hävdat att den negativa bild man idag har av ökända kejsare som Nero och Caligula till stor del kan skyllas på Suetonius - och Suetonius är helt enkelt inte pålitlig. Faktagranskning existerade inte under antiken, och sågs inte som intressant. Uppdelningen i skönlitteratur och facklitteratur fanns inte.
Nej, läs Suetonius för att det är roligt och underhållande, och ta allt med en rejäl nypa salt. Se kejsarbiografierna som antikens motsvarighet till Se & Hör - men oändligt mycket mer givande.
12 december 2005
Stolthet och fördom
Här vill jag börja med att göra ett förtydligande: ALLT av Jane Austen bör läsas. Flera av hennes böcker är bland mina absoluta favoriter, som Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) och Emma. Dock är det så att måste jag välja ett enda verk ur Austens produktion, så får det bli Stolthet och fördom (Pride and Prejudice).
Den romantiska berättelsen om Elizabeth Bennet och hennes Mr Darcy är välkänd och just nu aktuell med en ny filmatisering. Och grundmaterialet är av mycket hög klass. Romantiken är förstås nog för att tilltala vilken tonårstjej som helst, men utan Austens träffsäkra humor och i grund och botten ganska elaka iakttagelser hade hennes berättelser knappast blivit klassiker.
För Austen kan läsas på flera sätt. Man kan helhjärtat gå in för kärlekshistorierna och förvecklingarna. Man kan se tidsdokumentet, åsikterna, konventionerna som så obarmhärtigt blottas. Man kan se sarkasmen, driften med de självgoda, skvallriga, ambitiösa och naiva människor som befolkar Jane Austens värld. Hur som helst är Jane Austen i allmänhet, och Stolhet och fördom i synnerhet väl värd en stund av din uppmärksamhet.
Den romantiska berättelsen om Elizabeth Bennet och hennes Mr Darcy är välkänd och just nu aktuell med en ny filmatisering. Och grundmaterialet är av mycket hög klass. Romantiken är förstås nog för att tilltala vilken tonårstjej som helst, men utan Austens träffsäkra humor och i grund och botten ganska elaka iakttagelser hade hennes berättelser knappast blivit klassiker.
För Austen kan läsas på flera sätt. Man kan helhjärtat gå in för kärlekshistorierna och förvecklingarna. Man kan se tidsdokumentet, åsikterna, konventionerna som så obarmhärtigt blottas. Man kan se sarkasmen, driften med de självgoda, skvallriga, ambitiösa och naiva människor som befolkar Jane Austens värld. Hur som helst är Jane Austen i allmänhet, och Stolhet och fördom i synnerhet väl värd en stund av din uppmärksamhet.
08 december 2005
Amerikanska gudar
Idag har jag lite ont om tid, så jag nöjer mig med att säga att Neil Gaiman är en författare som förtjänar uppmärksamhet, Amerikanska gudar (American Gods) är en grymt bra bok, och anledningen till det har jag skrivit mer om här.
07 december 2005
Den långa flykten
Richard Adams är en författare som skrivit böcker av rätt varierande kvalitet. Att Den långa flykten (Watership Down) tillhör de bättre av dem, kanske rentav den bästa, är jag nog inte ensam om att tycka. Berättelsen om kaninerna som ger sig ut för att söka ett nytt hem, där gräset är grönt och de får leva ifred, är en klassiker, som ju också ha filmatiserats.
Världen Adams bygger upp kring vildkaninerna är rik och genomtänkt, med språk, uttryck, mytologi och sagor. Dessutom kan alla som någonsin ägt en kanin se hur väl Adams har integrerat kaninens naturliga beteende i sin berättelse - det stampas, gnuggas hakkörtlar och putsas.
Persongalleriet är närmast arketypiskt, med ledaren Hassel, krigaren Kronan, den synske outsidern Femman och så vidare. Men det är ändå karaktärer som känns trovärdiga, och de kommer en mycket nära.
Den långa flykten är en bok att läsa för barnen (kanske är den dock lite väl hemsk för de minsta), det är en bok att rekommendera den unga bokslukaren, och det är en bok att som vuxen krypa upp i fåtöljen med och avnjuta för sitt eget höga nöjes skull.
Världen Adams bygger upp kring vildkaninerna är rik och genomtänkt, med språk, uttryck, mytologi och sagor. Dessutom kan alla som någonsin ägt en kanin se hur väl Adams har integrerat kaninens naturliga beteende i sin berättelse - det stampas, gnuggas hakkörtlar och putsas.
Persongalleriet är närmast arketypiskt, med ledaren Hassel, krigaren Kronan, den synske outsidern Femman och så vidare. Men det är ändå karaktärer som känns trovärdiga, och de kommer en mycket nära.
Den långa flykten är en bok att läsa för barnen (kanske är den dock lite väl hemsk för de minsta), det är en bok att rekommendera den unga bokslukaren, och det är en bok att som vuxen krypa upp i fåtöljen med och avnjuta för sitt eget höga nöjes skull.
06 december 2005
Foucaults pendel
Umberto Eco, som jag nämnde som hastigast igår, är en av mina absoluta favoritförfattare. Det är något oerhört fascinerande över hans sätt att dumpa kulturhistorisk information över läsaren, frossa i detaljer och mångordigt berätta de mest makalösa skrönor. Det som hos många författare förmodligen bara skulle bli obegripligt, tradigt och patetiskt, blir hos Eco, i de allra flesta fall, fantastiskt.
Och Umberto Ecos mästerverk, hittills, anser jag vara Foucaults pendel (Il Pendolo di Foucault). Romanen börjar med att förläggaren Casaubon har låst in sig i ett teknikmuseum i Paris. Varför, och vad han väntar sig ska hända nystas sedan upp. För det är mystiska krafter i görningen, och människor med mer makt än Casaubon och hans vän och medarbetare Belbo tidigare anat...
Yes, mina vänner, det är en konspirationsteori Eco har satt tänderna i på sitt alldeles eget sätt, och sällan har väl en konspirationsteori anrättats elegantare! Att avslöja alltför mycket av handlingen skulle förstöra läsupplevelsen, men den som ger sig i kast med den här boken belönas rikligt, jag lovar. Tillhör du dem som läste Da Vinci-koden, tyckte den var en kul idé men hade vissa grava brister i utförandet? Eller gillade du den, men är sugen på en större utmaning? Är du det minsta tilltalad av Ecos vindlande prosa? Då är Foucaults pendel boken för dig.
Och Umberto Ecos mästerverk, hittills, anser jag vara Foucaults pendel (Il Pendolo di Foucault). Romanen börjar med att förläggaren Casaubon har låst in sig i ett teknikmuseum i Paris. Varför, och vad han väntar sig ska hända nystas sedan upp. För det är mystiska krafter i görningen, och människor med mer makt än Casaubon och hans vän och medarbetare Belbo tidigare anat...
Yes, mina vänner, det är en konspirationsteori Eco har satt tänderna i på sitt alldeles eget sätt, och sällan har väl en konspirationsteori anrättats elegantare! Att avslöja alltför mycket av handlingen skulle förstöra läsupplevelsen, men den som ger sig i kast med den här boken belönas rikligt, jag lovar. Tillhör du dem som läste Da Vinci-koden, tyckte den var en kul idé men hade vissa grava brister i utförandet? Eller gillade du den, men är sugen på en större utmaning? Är du det minsta tilltalad av Ecos vindlande prosa? Då är Foucaults pendel boken för dig.
05 december 2005
Den fjärde sanningen
Iain Pears var en för mig okänd författare när jag för några år sedan lade händerna på hans roman Den fjärde sanningen (An Instance of the Fingerpost). Baksidetexten utlovade en sorts deckarhistoria i 1660-talets Oxford och name-droppade Umberto Eco, en annan av mina favoritförfattare, så det verkade ju lovande.
Den fjärde sanningen är samma berättelse ur fyra perspektiv. I tur och ordning har fyra herrar ordet: Venetianaren Marco da Cola, Jack Prestcott, av god familj, teologen och kryptografen John Wallis samt slutligen historikern Anthony Wood. Historien som berättas är av gammalt hederligt engelskt pusseldeckarslag: Dr Robert Grove, ledamot av New College, blir förgiftad och mördad. Den unga tjänstekvinnan Sarah Blundy anklagas för mordet. Sarah har oturen att i en värld för män och för överklassen vara fattig, vacker, intelligent och beläst, vilket inte är någon lycksalig kombination. Bokens fyra berättare har dock alla sin bestämda åsikt om hur det hela egentligen gick till, och de utpekar alla olika mördare.
Pears är väl historiskt förankrad. Två av bokens berättare, mordoffret själv och åtskilliga bipersoner har funnits i verkligheten. Jag upplever att Pears kan sitt 1600-tal, med medicinska teorier, politik, livsåskådningar och tankesätt. Han förmedlar en mycket trovärdig bild av hur en människa kunde resonera utifrån de kulturella premisser jag föreställer mig att man hade på den tiden. Det är välskrivet, spännande, intressant och engagerande.
Det är också oerhört upprörande. Sällan har jag varit så konstant arg när jag har läst en bok. Förbannad på de fördomar, orättvisor, den trångsynthet och det maktmissbruk som hela tiden visas. Ändå var det omöjligt att sluta läsa, för kanske, kanske skulle ändå rättvisan segra i slutändan.
Den som läser får se.
Den fjärde sanningen är samma berättelse ur fyra perspektiv. I tur och ordning har fyra herrar ordet: Venetianaren Marco da Cola, Jack Prestcott, av god familj, teologen och kryptografen John Wallis samt slutligen historikern Anthony Wood. Historien som berättas är av gammalt hederligt engelskt pusseldeckarslag: Dr Robert Grove, ledamot av New College, blir förgiftad och mördad. Den unga tjänstekvinnan Sarah Blundy anklagas för mordet. Sarah har oturen att i en värld för män och för överklassen vara fattig, vacker, intelligent och beläst, vilket inte är någon lycksalig kombination. Bokens fyra berättare har dock alla sin bestämda åsikt om hur det hela egentligen gick till, och de utpekar alla olika mördare.
Pears är väl historiskt förankrad. Två av bokens berättare, mordoffret själv och åtskilliga bipersoner har funnits i verkligheten. Jag upplever att Pears kan sitt 1600-tal, med medicinska teorier, politik, livsåskådningar och tankesätt. Han förmedlar en mycket trovärdig bild av hur en människa kunde resonera utifrån de kulturella premisser jag föreställer mig att man hade på den tiden. Det är välskrivet, spännande, intressant och engagerande.
Det är också oerhört upprörande. Sällan har jag varit så konstant arg när jag har läst en bok. Förbannad på de fördomar, orättvisor, den trångsynthet och det maktmissbruk som hela tiden visas. Ändå var det omöjligt att sluta läsa, för kanske, kanske skulle ändå rättvisan segra i slutändan.
Den som läser får se.
03 december 2005
Blonde
Blonde är Joyce Carol Oates version av Marilyn Monroes liv. Det är inte en biografi, utan en roman byggd på biografiska fakta, vilket författaren själv betonar i sin inledande kommentar. Även om personer i romanen har funnits i verkligheten, är sättet de skildras på Oates egna fantasier, liksom många dikter, platser och enskilda händelser.
Oates har en flödande intensiv prosa, vacker och brutal på samma gång. Det här är ingen lycklig roman, det inser man från första början. Marilyn Monroe har ett tragisk skimmer omkring sig, och Oates gör ingenting för att ändra på den bilden, utan förstärker den snarare, vilket inte stör mig det minsta. Som läsare sugs man in i Monroes verklighet, hela vägen mot det oundvikliga slutet. Att boken är en rätt rejäl tegelsten märker man inte när man läser den.
Blonde var en av förra årets största läsupplevelser, kanske rentav en av de största läsupplevelser jag har haft i mitt liv (och jag har läst mycket). Ännu en bok som faller in i den kategorin ska jag presentera imorgon.
Oates har en flödande intensiv prosa, vacker och brutal på samma gång. Det här är ingen lycklig roman, det inser man från första början. Marilyn Monroe har ett tragisk skimmer omkring sig, och Oates gör ingenting för att ändra på den bilden, utan förstärker den snarare, vilket inte stör mig det minsta. Som läsare sugs man in i Monroes verklighet, hela vägen mot det oundvikliga slutet. Att boken är en rätt rejäl tegelsten märker man inte när man läser den.
Blonde var en av förra årets största läsupplevelser, kanske rentav en av de största läsupplevelser jag har haft i mitt liv (och jag har läst mycket). Ännu en bok som faller in i den kategorin ska jag presentera imorgon.
02 december 2005
Mörkrets vänstra hand
Från världskrigsrealism till science fiction: Idag vill jag tipsa om könsrollsklassikern Mörkrets vänstra hand, eller The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin. Le Guin är något av en husgud (eller snarare husgudinna) för mig, en gränsöverskridande författare som förutom sf har skrivit fantasy, poesi, realism och översatt bl a Tao Te Ching till engelska.
The Left Hand of Darkness utspelar sig på istidsplaneten Gethen, eller Vinter, där etnologen Genly Ai befinner sig på den interplanetära, FN-liknande organisationen Ekumenens uppdrag. För Genly är Gethens invånare mycket främmande. De är nämligen androgyna. Större delen av sitt liv lever de som könlösa, vare sig män eller kvinnor, utan helt enkelt människor, utan sexuella frustrationer och förbindelser. De har istället sexuellt aktiva perioder, kemmer, när de kan bli antingen män eller kvinnor, för att sedan återgå till sitt könlösa tillstånd när perioden är över. Det är om Genlys försök att förstå såväl det politiska maktspelet som hela denna främmande kultur boken handlar, hur han måste riva sina egna barriärer och pröva sina egna fördomar.
Le Guin är en oerhört konsekvent författare. Där en annan författare nöjt sig med att förklara de rent biologiska sidorna av getheniernas fortplantningscykel, inser Le Guin att något sådant måste påverka hela samhället. Könsroller finns inte. Sexuellt förtryck finns inte, eller är i alla fall mycket begränsat. There is no myth of Oedipus on Winter, skriver Le Guin. På varje punkt där sex eller könsroller genomsyrar vårt eget samhälle, där skiljer sig Gethen från oss, för de allra, allra flesta av oss jordmänniskor lever som sexuella varelser av ett bestämt kön hela tiden, dygnet runt, medan gethenierna bara är sexuella ibland, under en begränsad period, avskilt från resten av samhället. Religionen ser helt annorlunda ut, maktspelet blir annorlunda. Och - något som är av fundamental betydelse för Genly - han, som mänsklig man, är den som är avvikande, som ses som onaturlig, the pervert.
Förutom den speciella sexualiteten finns ännu en mycket dominant faktor på Gethen - isen. Vintern har hela världen i sitt grepp, värmeperioderna är korta, växtlighet och djurliv anpassat därefter, liksom arkitektur, vägar, fordon, mat osv. Också här visar Le Guin prov på sin konsekvens.
Le Guin är en språkets mästare. Hon har ett mycket avvägt sätt att skriva, med exakta formuleringar, en vacker, avskalad enkelhet och ett lugnt flöde (detta är ännu tydligare i hennes senare verk - The Left Hand of Darkness är från 1969). Att hon är mycket influerad av taoism är tydligt. Hon lodar gärna de psykologiska djupen, men det betyder inte att hon inte kan skriva spännande där det behövs.
Så, är du nyfiken på en sf-klassiker, eller bara sugen på ett stycke riktigt bra litteratur med djup, då är det här en bok för dig.
The Left Hand of Darkness utspelar sig på istidsplaneten Gethen, eller Vinter, där etnologen Genly Ai befinner sig på den interplanetära, FN-liknande organisationen Ekumenens uppdrag. För Genly är Gethens invånare mycket främmande. De är nämligen androgyna. Större delen av sitt liv lever de som könlösa, vare sig män eller kvinnor, utan helt enkelt människor, utan sexuella frustrationer och förbindelser. De har istället sexuellt aktiva perioder, kemmer, när de kan bli antingen män eller kvinnor, för att sedan återgå till sitt könlösa tillstånd när perioden är över. Det är om Genlys försök att förstå såväl det politiska maktspelet som hela denna främmande kultur boken handlar, hur han måste riva sina egna barriärer och pröva sina egna fördomar.
Le Guin är en oerhört konsekvent författare. Där en annan författare nöjt sig med att förklara de rent biologiska sidorna av getheniernas fortplantningscykel, inser Le Guin att något sådant måste påverka hela samhället. Könsroller finns inte. Sexuellt förtryck finns inte, eller är i alla fall mycket begränsat. There is no myth of Oedipus on Winter, skriver Le Guin. På varje punkt där sex eller könsroller genomsyrar vårt eget samhälle, där skiljer sig Gethen från oss, för de allra, allra flesta av oss jordmänniskor lever som sexuella varelser av ett bestämt kön hela tiden, dygnet runt, medan gethenierna bara är sexuella ibland, under en begränsad period, avskilt från resten av samhället. Religionen ser helt annorlunda ut, maktspelet blir annorlunda. Och - något som är av fundamental betydelse för Genly - han, som mänsklig man, är den som är avvikande, som ses som onaturlig, the pervert.
Förutom den speciella sexualiteten finns ännu en mycket dominant faktor på Gethen - isen. Vintern har hela världen i sitt grepp, värmeperioderna är korta, växtlighet och djurliv anpassat därefter, liksom arkitektur, vägar, fordon, mat osv. Också här visar Le Guin prov på sin konsekvens.
Le Guin är en språkets mästare. Hon har ett mycket avvägt sätt att skriva, med exakta formuleringar, en vacker, avskalad enkelhet och ett lugnt flöde (detta är ännu tydligare i hennes senare verk - The Left Hand of Darkness är från 1969). Att hon är mycket influerad av taoism är tydligt. Hon lodar gärna de psykologiska djupen, men det betyder inte att hon inte kan skriva spännande där det behövs.
Så, är du nyfiken på en sf-klassiker, eller bara sugen på ett stycke riktigt bra litteratur med djup, då är det här en bok för dig.
01 december 2005
Okänd soldat
Jag vill låta mitt första boktips bli en mycket läsvärd bok jag håller på med just nu: Okänd soldat av Väinö Linna. Denna krigsklassiker handlar om hur ett gäng finska soldater krälar omkring i leran någonstans i Fjärrkarelen, vilket kanske inte låter särskilt lockande. Jag ska också erkänna att jag började att läsa den mest för att den fanns till hands och det kändes som en sådan där bok som man borde ha läst.
Den var faktiskt lite knölig att komma in i. Det är många personer som ska presenteras på ganska få sidor, och har man dessutom - som jag - väldigt dålig koll på militära grader och hur en armé egentligen är uppbyggd, så underlättar det inte ett dugg att veta vem som är undersergeant och vem som är fänrik. Dessutom namnges en massa människor som faktiskt inte har särskilt stor betydelse för handlingen, vilket ökar förvirringen ytterligare.
Som tur är har boken ett oerhört stort plus, som fick mig att fortsätta läsa: Språket. Linnas språk är en skön blandning av bister realism, bisarr humor och ironiska betraktelser. Denna välsmakande soppa kryddas dessutom med repliker skrivna i talspråkform och på dialekt. Soldatslangen står som spön i backen, och det är till en början inte helt lätt att förstå vad vissa personer (*host*Hietanen) säger. Men man vänjer sig också vid detta, och längre fram i boken har Linna kommit dithän att han knappt ens behöver berätta vem det är som pratar, för det ser man ändå.
Väl inne i boken, med sina nya vänner i Koskelas pluton, möts man av krigets bistra vardag. Och här förstår man varför Okänd soldat har blivit en sådan klassiker. Krigsskildringar som frossar i vämjeligheter och våld finns det nämligen gott om. Det Linna däremot gör är att han beskriver krigets fasor utifrån accepterandets perspektiv. Det påminner en hel del om Mannen utan öde av Imre Kertész. Kertész beskriver på liknande sätt hur fången i koncentrationslägret blir allt mer likgiltig och helt lugnt konstaterar saker i stil med att "jaha, nu gasar de ihjäl folk där borta, jaså". På samma sätt bli Linnas soldater alltmer avtrubbade och gör saker, accepterar saker de aldrig hade gått med på innan kriget - som när Vanhala hittat en bit bröd i en fallen soldats ficka, skrapar bort blodet och äter brödet. Är man hungrig så är man.
Kort sagt: Är du sugen på en klassiker i advent, så leta genast reda på ett ex av Okänd soldat. Känns den trög i början, ge den lite tid, och du kommer inte att ångra dig!
Den var faktiskt lite knölig att komma in i. Det är många personer som ska presenteras på ganska få sidor, och har man dessutom - som jag - väldigt dålig koll på militära grader och hur en armé egentligen är uppbyggd, så underlättar det inte ett dugg att veta vem som är undersergeant och vem som är fänrik. Dessutom namnges en massa människor som faktiskt inte har särskilt stor betydelse för handlingen, vilket ökar förvirringen ytterligare.
Som tur är har boken ett oerhört stort plus, som fick mig att fortsätta läsa: Språket. Linnas språk är en skön blandning av bister realism, bisarr humor och ironiska betraktelser. Denna välsmakande soppa kryddas dessutom med repliker skrivna i talspråkform och på dialekt. Soldatslangen står som spön i backen, och det är till en början inte helt lätt att förstå vad vissa personer (*host*Hietanen) säger. Men man vänjer sig också vid detta, och längre fram i boken har Linna kommit dithän att han knappt ens behöver berätta vem det är som pratar, för det ser man ändå.
Väl inne i boken, med sina nya vänner i Koskelas pluton, möts man av krigets bistra vardag. Och här förstår man varför Okänd soldat har blivit en sådan klassiker. Krigsskildringar som frossar i vämjeligheter och våld finns det nämligen gott om. Det Linna däremot gör är att han beskriver krigets fasor utifrån accepterandets perspektiv. Det påminner en hel del om Mannen utan öde av Imre Kertész. Kertész beskriver på liknande sätt hur fången i koncentrationslägret blir allt mer likgiltig och helt lugnt konstaterar saker i stil med att "jaha, nu gasar de ihjäl folk där borta, jaså". På samma sätt bli Linnas soldater alltmer avtrubbade och gör saker, accepterar saker de aldrig hade gått med på innan kriget - som när Vanhala hittat en bit bröd i en fallen soldats ficka, skrapar bort blodet och äter brödet. Är man hungrig så är man.
Kort sagt: Är du sugen på en klassiker i advent, så leta genast reda på ett ex av Okänd soldat. Känns den trög i början, ge den lite tid, och du kommer inte att ångra dig!
Monstret
Bokmonstret is up and running!
Monstret har under årens lopp tuggat i sig rätt mycket böcker. Dessa läsupplevelser vill det nu dela med sig av till allmänheten. Så här till en början tänkte den köra med en bok om dagen, men vi får väl se hur länge det håller.
Då kör vi!
Monstret har under årens lopp tuggat i sig rätt mycket böcker. Dessa läsupplevelser vill det nu dela med sig av till allmänheten. Så här till en början tänkte den köra med en bok om dagen, men vi får väl se hur länge det håller.
Då kör vi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
