Ja, det blev en recension här av Jorun Modéns debutroman Samael. Samael är en ungdomsroman, utgiven på Wela Förlag, i en serie kallad "Wela Fantasy 15+" (större delen av Welas utgivning riktar sig till barn snarare än ungdomar). Trevligt nog tillhör Samael den sortens ungdomsromaner som kan läsas med stor behållning även av vuxna.
Samael är en Odödlig, med förmågor utöver vad människor vanligtvis har. Det är inget konstigt, faktum är att det finns gott om Odödliga i världen, som lever sida vid sida med dödliga människor. Hela Samaels familj är sådan. Eller, rättare sagt, nästan hela Samaels familj. Vilket är ett av problemen. Ett annat problem är att Samaels mamma nyligen dött och att hans pappa reser så mycket och lämnar honom att ta hand om sina yngre bröder. Och varför har Samael döpts efter en fallen ängel? Är det sant att de Odödliga i själva verket härstammar från änglarna? Vad är borgen Sheol egentligen för ställe, och finns svaren i De Odödligas bok?
En lugn, förklarande upptakt utvecklar sig sakta men säkert till en mycket spännande berättelse, där gamla legender vävs ihop med den moderna världen och de Odödligas egna platser bortanför tillvaron.
Man kan kalla Samael en utvecklingsroman, där huvudpersonen växer och förändras under några år. Man skulle kunna applicera quest-begreppet på romanen, för även om Samael skapar sig ett uppdrag själv, så finns det där, och måste lösas – svaren på många av gåtorna kan fås först när han når sitt mål. Och man skulle kunna kalla det en bok om legender, där begreppet ”Gud” får en helt ny innebörd, och där Modén visar sig vara väl insatt i gamla myter. Det gör en mytologinörd som mig lycklig att i en ungdomsroman få läsa de inledande raderna på det babyloniska skapelseeposet – på akkadiska!
Som läsare kommer man Samael mycket nära. Delvis gör förstås jag-perspektivet sitt, men Modén beskriver honom så enkelt och sympatiskt, med tonårsnojor och utanförskap, att man utan vidare köper hans mer hjältearketypiska egenskaper – mod, beslutsamhet och så vidare. Han är en hjälte av ett slag jag tror många kan identifiera sig med. Gott om andra intressanta bipersoner finns det också, inte minst Samaels båda bröder Gabriel och Natanael. Kanske virvlar ibland människor förbi lite väl mycket, men å andra sidan är det så livet är – de flesta har väldigt mycket mer folk omkring oss än vad som ryms i en roman (vi lämnar de gamla ryssarna Dostojevskij och Tolstoj därhän nu, tycker jag).
Vad som mest imponerar på mig är dock inte karaktärsbeskrivningen, utan Modéns förmåga att hålla intresset uppe och gripa tag i läsaren trots ett – åtminstone till en början – långsamt berättartempo. Det är inte det lättaste. Helst hade jag velat sträckläsa boken, gå fullkomligt upp i Samaels universum. Fram till ungefär den sista fjärdedelen av boken var jag beredd att påstå att det här var en av de bästa ungdomsromaner jag någonsin läst.
Just det. Fram till den sista fjärdedelen. Jag vill poängtera att det inte betyder att de sista kapitlen är dåliga. Hela boken är mycket, mycket bra, och jag tyckte väldigt mycket om den. Men på slutet känns allting plötsligt lite väl – enkelt. Kanske kan det bero på att berättartempot blir snabbare, kanske ligger Modéns styrka i det långsamma snarare än det snabba? Kanske är det något annat som stör mig, som att berättelsens kärlekshistorier är en smula för konfliktlösa, eller att författaren snubblar lite på ungdomsromansfällan att låta vuxna komma in i handlingen och berätta för ungdomarna hur saker och ting egentligen ligger till. Det är tråkigt när man upplever just slutet av en bok som svagast, eftersom det är den bilden man bär med sig efteråt. Det är därför jag återigen vill poängtera: slutet är inte dåligt, det är fortfarande en väldigt bra bok, som varmt rekommenderas till alla som är nyfikna på en hjälte som lyssnar på Tiamat och drömmer om Island.
(En annan version av den här recensionen publiceras inom kort på Catahya.)
14 september 2006
19 augusti 2006
Utmaning
Jaha. Nu har jag blivit utmanad också... av Bokmoster, en blog med ett namn som är förvillande lik min. Så det här inlägget följer inte riktigt det vanliga Bokmonstret-mönstret.
1) En bok som förändrade ditt liv?
Det är svårt att peka på en enda bok, men C S Lewis böcker om Narnia, tillsammans med en massa folksagor är förmodligen skyldiga till att allt jag skriver envisas med att bli någon form av fantasy.
2) En bok du läst mer än en gång?
Det finns väldigt många böcker jag har läst mer än en gång. För att nämna några: Jane Austen -Stolthet och fördom, D W Jones - Hundstjärnan, Trollkarlens slott, Ringen-trilogin och Narnia-böckerna förstås, Ursula Le Guins Övärlden-böcker (åtminstone de första fyra)... och ungefär hundra till eller så.
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Tao Te Ching.
4) En bok som fick dig att skratta?
Första gången man läste Liftarens guide till galaxen ledde det till kramp vill jag minnas. D W Jones är för det mesta hysteriskt kul också.
5) En bok som fick dig att gråta?
Jag är en lipsill och gråter ofta när böcker är sorgliga eller bara för lyckliga. Pinsamt nog är den första jag spontant kommer på sista delen i G G Kays trilogi Fionavars vävnad, som jag tyckte var jättebra första gången jag läste den för typ hundra år sedan, innan jag insett vilket schablonartat plagiathopkok den är.
6) En bok du önskar hade skrivits?
Boken som ska göra mig till nästa J K Rowling, förstås! ;-)
7) En bok som inte borde skrivits?
Spontant tänker jag på - Bibeln. Onekligen en bok som ställt till med mycket elände.
8) En bok du just nu läser?
Germania av Tacitus. Men jag funderar på att börja på Barbara Ehrenreichs Barskrapad eller Per Jorners Efter lägereldarna.
9) En bok du tänkt läsa?
Vi bortser från Listan. Den är för lång. Vi tar Högen istället: Barskrapad och Efter lägereldarna, som jag nämnde ovan. John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. J R R Tolkiens Konungens återkomst. Arrianos' Alexander den Store. Förhoppningsvis får jag snart ett recensionsex av en ny bok från Wela förlag också.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare:
Jo men tjena. De kommer att älska det här ;)
Vildvittra/13. Du är vad du läser. En författares dagliga dos av ångest. vitter. Och sist men inte minst Månskensdans. Ni är härmed utmanade. Förlåt.
1) En bok som förändrade ditt liv?
Det är svårt att peka på en enda bok, men C S Lewis böcker om Narnia, tillsammans med en massa folksagor är förmodligen skyldiga till att allt jag skriver envisas med att bli någon form av fantasy.
2) En bok du läst mer än en gång?
Det finns väldigt många böcker jag har läst mer än en gång. För att nämna några: Jane Austen -Stolthet och fördom, D W Jones - Hundstjärnan, Trollkarlens slott, Ringen-trilogin och Narnia-böckerna förstås, Ursula Le Guins Övärlden-böcker (åtminstone de första fyra)... och ungefär hundra till eller så.
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Tao Te Ching.
4) En bok som fick dig att skratta?
Första gången man läste Liftarens guide till galaxen ledde det till kramp vill jag minnas. D W Jones är för det mesta hysteriskt kul också.
5) En bok som fick dig att gråta?
Jag är en lipsill och gråter ofta när böcker är sorgliga eller bara för lyckliga. Pinsamt nog är den första jag spontant kommer på sista delen i G G Kays trilogi Fionavars vävnad, som jag tyckte var jättebra första gången jag läste den för typ hundra år sedan, innan jag insett vilket schablonartat plagiathopkok den är.
6) En bok du önskar hade skrivits?
Boken som ska göra mig till nästa J K Rowling, förstås! ;-)
7) En bok som inte borde skrivits?
Spontant tänker jag på - Bibeln. Onekligen en bok som ställt till med mycket elände.
8) En bok du just nu läser?
Germania av Tacitus. Men jag funderar på att börja på Barbara Ehrenreichs Barskrapad eller Per Jorners Efter lägereldarna.
9) En bok du tänkt läsa?
Vi bortser från Listan. Den är för lång. Vi tar Högen istället: Barskrapad och Efter lägereldarna, som jag nämnde ovan. John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. J R R Tolkiens Konungens återkomst. Arrianos' Alexander den Store. Förhoppningsvis får jag snart ett recensionsex av en ny bok från Wela förlag också.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare:
Jo men tjena. De kommer att älska det här ;)
Vildvittra/13. Du är vad du läser. En författares dagliga dos av ångest. vitter. Och sist men inte minst Månskensdans. Ni är härmed utmanade. Förlåt.
13 augusti 2006
Låt den rätte komma in
Oj. Nyligen läste jag en riktigt, riktigt bra bok (Curtis Sittenfelds I en klass för sig, se föregående inlägg), och man tror liksom inte att man ska råka lägga vantarna på en riktigt, riktigt bra bok till nästan direkt efteråt.
Så fel jag hade. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är en riktigt, riktigt, riktigt bra bok. Riktigt obehaglig också, som säg bör - vi pratar trots allt skräck och vampyrer. Boken blev en succé när den kom för ett par år sedan, och lyckades (vilket får betraktas som en oerhörd bedrift av en svensk fantastikroman) bli både en storsäljare och hyllad av kritiker som i citaten på pärmen i min utgåva erkänner att de i princip aldrig tidigare kunnat tänka sig ta i en vampyrroman med tång. En skriver till och med något om att omslaget avskräckte. Förmodligen är det ett tecken på att jag är en redan frälst fantastiknörd att jag tycker omslaget är urläckert, med sitt svartvita foto och blanka blodstänk.
Däremot är jag sällan förtjust i grådystra förortskildringar som andas 70-tal (eller i det här fallet, tidigt 80-tal), vampyrer eller ej. Jag förmodar att man kan säga att jag närmade mig boken från motsatt håll jämfört med en del av de kritiker som finns citerade. Hur som helst blev jag lika övertygad som det - Låt den rätte komma in är en gripande, välskriven, spännande och inte minst läskig roman, som visar att fantastik definitivt inte behöver betyda klyschiga intriger och platt språk. Och förortskildringar behöver inte ge en smak av hopplös uttråkning, heller.
Språket i boken är för övrigt inte bara eget och snyggt, det är också ytterst genomtänkt, vilket så småningom visar sig.
Annars är Låt den rätte komma in antihjältarnas bok. Ajvide Lindqvist har inte gjort det lätt för sig med sitt persongalleri - där finns det inkontinenta mobbningsoffret, den småkriminelle, limsniffande tonåringen, alkisgänget på kinesen, och han lyckas väcka min sympati för dem alla. Till och med pedofilen. Vilket väl får sägas vara en bedrift.
Låt den rätte komma in är bitvis motbjudande, otäck och slafsig, det ska erkännas, men specialeffekterna tar aldrig överhanden. Mänskligheten - även hos de som strängt taget inte är människor - står i centrum.
Så fel jag hade. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är en riktigt, riktigt, riktigt bra bok. Riktigt obehaglig också, som säg bör - vi pratar trots allt skräck och vampyrer. Boken blev en succé när den kom för ett par år sedan, och lyckades (vilket får betraktas som en oerhörd bedrift av en svensk fantastikroman) bli både en storsäljare och hyllad av kritiker som i citaten på pärmen i min utgåva erkänner att de i princip aldrig tidigare kunnat tänka sig ta i en vampyrroman med tång. En skriver till och med något om att omslaget avskräckte. Förmodligen är det ett tecken på att jag är en redan frälst fantastiknörd att jag tycker omslaget är urläckert, med sitt svartvita foto och blanka blodstänk.
Däremot är jag sällan förtjust i grådystra förortskildringar som andas 70-tal (eller i det här fallet, tidigt 80-tal), vampyrer eller ej. Jag förmodar att man kan säga att jag närmade mig boken från motsatt håll jämfört med en del av de kritiker som finns citerade. Hur som helst blev jag lika övertygad som det - Låt den rätte komma in är en gripande, välskriven, spännande och inte minst läskig roman, som visar att fantastik definitivt inte behöver betyda klyschiga intriger och platt språk. Och förortskildringar behöver inte ge en smak av hopplös uttråkning, heller.
Språket i boken är för övrigt inte bara eget och snyggt, det är också ytterst genomtänkt, vilket så småningom visar sig.
Annars är Låt den rätte komma in antihjältarnas bok. Ajvide Lindqvist har inte gjort det lätt för sig med sitt persongalleri - där finns det inkontinenta mobbningsoffret, den småkriminelle, limsniffande tonåringen, alkisgänget på kinesen, och han lyckas väcka min sympati för dem alla. Till och med pedofilen. Vilket väl får sägas vara en bedrift.
Låt den rätte komma in är bitvis motbjudande, otäck och slafsig, det ska erkännas, men specialeffekterna tar aldrig överhanden. Mänskligheten - även hos de som strängt taget inte är människor - står i centrum.
02 augusti 2006
I en klass för sig
Debuterande amerikanskan Curtis Sittenfeld kom med sin Prep redan förra året, men svenska översättningen I en klass för sig kom ut relativt nyligen. Sittenfeld har blivit hyllad i media, och efter att ha läst hennes roman kan jag inte annat än instämma. Det här är en av de där täta, intensiva, nästan plågsamma romanerna som är omöjliga att sluta läsa, samtidigt som handlingen förefaller simpel.
Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.
Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.
I en klass för sig är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån Gudrun Samuelssons översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.
En grymt bra bok är det i alla fall.
Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.
Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.
I en klass för sig är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån Gudrun Samuelssons översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.
En grymt bra bok är det i alla fall.
16 juni 2006
Sommarlov
Bokmonstret har bestämt sig för att ta semester på obestämd tid. Botanisera gärna bland de gamla boktipsen så länge!
06 maj 2006
Amber-serien
Jag ögnade igenom mina boktips och insåg att jag inte har nämnt Amber än, så det är väl dags nu. Denna serie om tio föredömligt tunna böcker tillhör fantastikens verkliga klassiker, och författaren Roger Zelazny har kammat hem prestigefyllda priser som Hugo Award och Nebula Award. Jag rekommenderar att läsa böckerna på engelska, men tycker man det är besvärligt med språket finns hela serien översatt och brukar gå att hitta på de flesta bibliotek.
Inledningen är klassisk. En man utan minne vaknar upp på ett sjukhus. Successivt minns han vad han heter - Corwin - vem han är och vad han möjligen kan ha gjort på sjukhuset (och vem som har sett till att han hamnat där). Han inser att han är ett barn av Amber, den ursprungliga världen, den som alla andra världar bara är mer eller mindre lyckade speglingar av. Han inser också att hans värld är full av intriger och mysterier. Corwin är en handlingskraftig person, och ger sig följaktligen genast i kast med dessa.
De fem första böckerna har Corwin som huvudperson. I de följande fem är det hans son Merlin som har ordet. Även Merlins historia inleds med ett mysterium. Vem är det som varenda år, den 30:e april, försöker mörda honom? Och varför? Vad har hans uppfinning Spökhjulet med det hela att göra? Och vem är egentligen hans gamla polare Luke?
Man kan säga att det är en kombination av fyra saker som gör Amber-böckerna så läsvärda: språket, karaktärerna, miljön och humorn.
Språket är poetiskt och sakligt på samma gång. Inga ord är onödiga. Det är ett modernt språk, med vassa dialoger, ljusår från den högtravande "fantasyskan" man stöter på lite för ofta i fantasysammanhang. Dessutom har Zelazny lyckats med konststycket att berätta en ganska komplicerad intrig i första person utan att falla i de vanliga fällorna där huvudpersonen på diverse krystade sätt "råkar" få reda på väsentlig information. Både Corwin och Merlin tillbringar en stor del av tiden med att förtvivlat försöka gissa sig till vad sjutton det är som egentligen är på gång, och det är inte alltid de får veta om de gissat rätt eller inte.
Karaktärerna är också speciella. Till att börja med är Corwin en rätt så osympatisk typ. Faktum är att första gången jag läste böckerna fick jag tvinga mig själv att läsa vidare, så mycket störde jag mig på honom. Men det vände, och snart älskade jag honom som man bara kan älska en arrogant antihjälte. Merlin är även han inte helt sympatisk, utan lite för slug för sitt eget bästa. Därtill bildar bipersonerna en färgsprakande bakgrund - coole Random (Mickel i den svenska översättningen), diviga Flora, kylige Julian, strategigeniet Benedict. Übersmarte Brand, Fiona som man inte riktigt vet var man har henne, lurige Ganelon, mystiska Dara, den sluge gamle kungen Oberon, den suspekte dvärgen Dworkin ... och förstås Frakir, kanske världens mest praktiska lilla "husdjur".
Miljöerna gör mycket av stämningen. Amber är på ytan ett idylliskt paradis, men samtidigt både kraftcentrum och en häxkittel av intriger. Ambers motpol är Kaos, ett land där inga naturlagar vi känner igen gäller. Och så alla Skuggor - de världar, inklusive Jorden, som är skuggor av Amber, den ena mer bisarr än den andra. Det finns en sorts påtaglig drömstämning över många av miljöerna, kanske för att många av dem innehåller element av det absurda. Och vem skulle inte vilja vandra uppför den långa vägen från staden till slottet i Amber efter ett besök på den där fantastiska fiskrestaurangen nere vid hamnen?
Att slutligen allt är marinerat i en knastertorr humor kan liksom inte göra det sämre.
Böckerna om Amber (the Amber Chronicles)
Om Corwin:
Nio prinsar i Amber - Nine Princes in Amber
Vapen från Avalon - The Guns of Avalon
Enhörningens tecken - Sign of the Unicorn
Oberons hand - The Hand of Oberon
Kaos hov - The Courts of Chaos
Om Merlin:
Ödets trumfar - Trumps of Doom
Ambers blod - Blood of Amber
Logrus tecken - Sign of Chaos
Skuggornas riddare - Knight of Shadows
Makternas prins - Prince of Chaos
Inledningen är klassisk. En man utan minne vaknar upp på ett sjukhus. Successivt minns han vad han heter - Corwin - vem han är och vad han möjligen kan ha gjort på sjukhuset (och vem som har sett till att han hamnat där). Han inser att han är ett barn av Amber, den ursprungliga världen, den som alla andra världar bara är mer eller mindre lyckade speglingar av. Han inser också att hans värld är full av intriger och mysterier. Corwin är en handlingskraftig person, och ger sig följaktligen genast i kast med dessa.
De fem första böckerna har Corwin som huvudperson. I de följande fem är det hans son Merlin som har ordet. Även Merlins historia inleds med ett mysterium. Vem är det som varenda år, den 30:e april, försöker mörda honom? Och varför? Vad har hans uppfinning Spökhjulet med det hela att göra? Och vem är egentligen hans gamla polare Luke?
Man kan säga att det är en kombination av fyra saker som gör Amber-böckerna så läsvärda: språket, karaktärerna, miljön och humorn.
Språket är poetiskt och sakligt på samma gång. Inga ord är onödiga. Det är ett modernt språk, med vassa dialoger, ljusår från den högtravande "fantasyskan" man stöter på lite för ofta i fantasysammanhang. Dessutom har Zelazny lyckats med konststycket att berätta en ganska komplicerad intrig i första person utan att falla i de vanliga fällorna där huvudpersonen på diverse krystade sätt "råkar" få reda på väsentlig information. Både Corwin och Merlin tillbringar en stor del av tiden med att förtvivlat försöka gissa sig till vad sjutton det är som egentligen är på gång, och det är inte alltid de får veta om de gissat rätt eller inte.
Karaktärerna är också speciella. Till att börja med är Corwin en rätt så osympatisk typ. Faktum är att första gången jag läste böckerna fick jag tvinga mig själv att läsa vidare, så mycket störde jag mig på honom. Men det vände, och snart älskade jag honom som man bara kan älska en arrogant antihjälte. Merlin är även han inte helt sympatisk, utan lite för slug för sitt eget bästa. Därtill bildar bipersonerna en färgsprakande bakgrund - coole Random (Mickel i den svenska översättningen), diviga Flora, kylige Julian, strategigeniet Benedict. Übersmarte Brand, Fiona som man inte riktigt vet var man har henne, lurige Ganelon, mystiska Dara, den sluge gamle kungen Oberon, den suspekte dvärgen Dworkin ... och förstås Frakir, kanske världens mest praktiska lilla "husdjur".
Miljöerna gör mycket av stämningen. Amber är på ytan ett idylliskt paradis, men samtidigt både kraftcentrum och en häxkittel av intriger. Ambers motpol är Kaos, ett land där inga naturlagar vi känner igen gäller. Och så alla Skuggor - de världar, inklusive Jorden, som är skuggor av Amber, den ena mer bisarr än den andra. Det finns en sorts påtaglig drömstämning över många av miljöerna, kanske för att många av dem innehåller element av det absurda. Och vem skulle inte vilja vandra uppför den långa vägen från staden till slottet i Amber efter ett besök på den där fantastiska fiskrestaurangen nere vid hamnen?
Att slutligen allt är marinerat i en knastertorr humor kan liksom inte göra det sämre.
Böckerna om Amber (the Amber Chronicles)
Om Corwin:
Nio prinsar i Amber - Nine Princes in Amber
Vapen från Avalon - The Guns of Avalon
Enhörningens tecken - Sign of the Unicorn
Oberons hand - The Hand of Oberon
Kaos hov - The Courts of Chaos
Om Merlin:
Ödets trumfar - Trumps of Doom
Ambers blod - Blood of Amber
Logrus tecken - Sign of Chaos
Skuggornas riddare - Knight of Shadows
Makternas prins - Prince of Chaos
03 april 2006
Penelopiaden
Jag är återigen lite lat och publicerar en reviderad version av en recension som snart kommer att gå att läsa på Catahya:
Medan Odyssevs irrar omkring på haven i färder som gjorts odödliga i Homeros’ Odysséen, väntar hans hustru Penelope troget där hemma på Ithaka. Penelope, sinnebilden för den goda hustrun.
Nu är det dags för henne att komma till tals.
Margaret Atwood är en kanadensisk författare, ständigt nämnd i Nobelprissammanhang och kvinnan bakom romaner som Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. När hon återberättar Odysséen blir det ur Penelopes perspektiv, och med en speciell utgångspunkt: Varför lät Odyssevs avrätta de tolv pigorna?
Bakgrunden är alltså som följer: På väg hem från trojanska kriget (som tagit tio år) ådrar sig Odyssevs havsguden Poseidons vrede, och råkar därför under ytterligare tio års tid ut för än det ena, än det andra, som hindrar honom från att ta sig hem till Ithaka och Penelope. Under tiden belägras palatset på Ithaka av över hundra friare, unga adelsmän som vill gifta sig med den förmodade änkan, planerar att mörda tonårssonen Telemachos och därmed själva ta makten och rikedomarna. De äter Penelopes mat, dricker hennes vin, våldtar hennes slavinnor och beter sig allmänt svinaktigt, men de är för många för att hon och sonen ska lyckas göra sig av med dem. Sent omsider kommer dock Odyssevs hem, ställer till med blodbad på friarna och återtar sin tron. Och i den vevan låter han Telemachos avrätta de tolv våldtagna pigorna. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, skriver Atwood i förordet, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också.
I Penelopiaden befinner sig Penelope i dödsriket och berättar sin historia för nutidens människor. Hon gör det på ett modernt språk, vilket säkert en och annan har invändningar mot, men som jag tycker är ett utmärkt sätt att låta Penelope komma nära läsaren och bli en verklig person. Hon är på klassiskt grekiskt manér ackompanjerad av kören, de tolv pigorna, som i sånger, verser, föredrag och en videofilmad rättegång (!) bidrar med sin sida av saken. Från första sidan satt jag som förhäxad – Atwood lyckas i allra högsta grad trollbinda läsaren med sin skenbart enkla prosa. Det är upprörande och engagerande, fräscht och intressant. Min enda invändning rör vissa av verserna – språket i dem flyter inte riktigt så smidigt som man skulle önska. Jag när dock en misstanke om att det åtminstone delvis beror på översättningen, och tänker därför inte låta det påverka min bedömning av boken.
Penelopiaden är kanske en av 2005 års bästa böcker, av en av våra stora samtida författare. Läs den. Nu.
Not: Odyssevs är den svenska stavning man har valt i översättningen av Penelopiaden. Den motsvarar bättre det faktiskta uttalet av namnet än den andra svenska varianten, Odysseus.
Medan Odyssevs irrar omkring på haven i färder som gjorts odödliga i Homeros’ Odysséen, väntar hans hustru Penelope troget där hemma på Ithaka. Penelope, sinnebilden för den goda hustrun.
Nu är det dags för henne att komma till tals.
Margaret Atwood är en kanadensisk författare, ständigt nämnd i Nobelprissammanhang och kvinnan bakom romaner som Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. När hon återberättar Odysséen blir det ur Penelopes perspektiv, och med en speciell utgångspunkt: Varför lät Odyssevs avrätta de tolv pigorna?
Bakgrunden är alltså som följer: På väg hem från trojanska kriget (som tagit tio år) ådrar sig Odyssevs havsguden Poseidons vrede, och råkar därför under ytterligare tio års tid ut för än det ena, än det andra, som hindrar honom från att ta sig hem till Ithaka och Penelope. Under tiden belägras palatset på Ithaka av över hundra friare, unga adelsmän som vill gifta sig med den förmodade änkan, planerar att mörda tonårssonen Telemachos och därmed själva ta makten och rikedomarna. De äter Penelopes mat, dricker hennes vin, våldtar hennes slavinnor och beter sig allmänt svinaktigt, men de är för många för att hon och sonen ska lyckas göra sig av med dem. Sent omsider kommer dock Odyssevs hem, ställer till med blodbad på friarna och återtar sin tron. Och i den vevan låter han Telemachos avrätta de tolv våldtagna pigorna. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, skriver Atwood i förordet, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också.
I Penelopiaden befinner sig Penelope i dödsriket och berättar sin historia för nutidens människor. Hon gör det på ett modernt språk, vilket säkert en och annan har invändningar mot, men som jag tycker är ett utmärkt sätt att låta Penelope komma nära läsaren och bli en verklig person. Hon är på klassiskt grekiskt manér ackompanjerad av kören, de tolv pigorna, som i sånger, verser, föredrag och en videofilmad rättegång (!) bidrar med sin sida av saken. Från första sidan satt jag som förhäxad – Atwood lyckas i allra högsta grad trollbinda läsaren med sin skenbart enkla prosa. Det är upprörande och engagerande, fräscht och intressant. Min enda invändning rör vissa av verserna – språket i dem flyter inte riktigt så smidigt som man skulle önska. Jag när dock en misstanke om att det åtminstone delvis beror på översättningen, och tänker därför inte låta det påverka min bedömning av boken.
Penelopiaden är kanske en av 2005 års bästa böcker, av en av våra stora samtida författare. Läs den. Nu.
Not: Odyssevs är den svenska stavning man har valt i översättningen av Penelopiaden. Den motsvarar bättre det faktiskta uttalet av namnet än den andra svenska varianten, Odysseus.
25 mars 2006
Schakt
Det är tydligen inne med skräcklitteratur i Sverige just nu. Sedan John Ajvide Lindqvist kom med sin uppmärksammade debut Låt den rätte komma in och därefter den ännu mer uppmärksammade Hanteringen av odöda duggar artiklarna om svensk, nyskriven skräck ganska så tätt i dagspressen.
Så därför rider jag på vågen och tipsar om novellantologin Schakt. Schakt är ett projekt som drivs av Kent Björnsson med flera, och målsättningen verkar för närvarande vara att ge ut två antologier om året. Schakt 1: Mytiska maskiner och andra mardrömmar kom ut i höstas, och nyligen kom del två, med undertiteln Skrämmande skogar och andra osunda platser. Del tre kommer att heta Kosmiskt kaos och andra katastrofer och beräknas komma till hösten.
Novellerna är av varierande längd, över lag hög kvalitet och i de flesta fall nyskrivna och av svenska författare. Många av författarna är okända för en större publik, vilket gör att Schakt att stora chanser att bli ett medium för begåvade författare på väg uppåt. Novellerna är också ganska olika, vilket jag tycker om. Det kan vara bloddrypande skräck, skräck som anspelar på mystik och magi, romantisk skräck och skräck som inte alls är övernaturlig utan bara obehaglig. Långa noveller blandas med korta, och allt är mycket tilltalande förpackat i ett litet kvadratiskt format med snygg layout.
Schakt är en trevligt otrevlig bekantskap för dig som är intesserad av eller nyfiken på skräck. Man kan köpa antologierna genom hemsidan eller på sf-bokhandeln.
Jag har tidigare recenserat Schakt här och här. Där står det mer om de olika novellerna som ingår.
Så därför rider jag på vågen och tipsar om novellantologin Schakt. Schakt är ett projekt som drivs av Kent Björnsson med flera, och målsättningen verkar för närvarande vara att ge ut två antologier om året. Schakt 1: Mytiska maskiner och andra mardrömmar kom ut i höstas, och nyligen kom del två, med undertiteln Skrämmande skogar och andra osunda platser. Del tre kommer att heta Kosmiskt kaos och andra katastrofer och beräknas komma till hösten.
Novellerna är av varierande längd, över lag hög kvalitet och i de flesta fall nyskrivna och av svenska författare. Många av författarna är okända för en större publik, vilket gör att Schakt att stora chanser att bli ett medium för begåvade författare på väg uppåt. Novellerna är också ganska olika, vilket jag tycker om. Det kan vara bloddrypande skräck, skräck som anspelar på mystik och magi, romantisk skräck och skräck som inte alls är övernaturlig utan bara obehaglig. Långa noveller blandas med korta, och allt är mycket tilltalande förpackat i ett litet kvadratiskt format med snygg layout.
Schakt är en trevligt otrevlig bekantskap för dig som är intesserad av eller nyfiken på skräck. Man kan köpa antologierna genom hemsidan eller på sf-bokhandeln.
Jag har tidigare recenserat Schakt här och här. Där står det mer om de olika novellerna som ingår.
25 februari 2006
Mannen utan öde
Imre Kertész är författaren som ännu en gång bevisar att Nobelpristagare inte måste vara svårlästa.
Mannen utan öde (Sorstalanság) är - skulle jag tro - den av Kertész romaner som sålts mest i Sverige, en tunn liten bok om en tonårig pojke som gör "en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets" (citat från Georg och Eva Kleins förord till Norstedts svenska upplaga). Successivt blir allting värre och värre, och alla kan vi vår nittonhundratalshistoria och vet vad som väntar, men det är inte det som är det stora med den här historien. Skildringar från koncentrationsläger finns det många. Det som är psykologiskt intressant, känslomässigt gripande och inte minst oerhört skrämmande med den här historien är skildringen av huvudpersonen, berättarjaget, och hur han blir allt mer avtrubbad. Steg för steg flyttar han fram sina gränser för vad som är acceptabelt, till och med logiskt och naturligt. Och som läsaren hänger man med i resonemanget. Man kommer på sig själv med att tänka, precis som berättaren, ja, så klart, så här måste det vara, för att ögonblicket efteråt komma till insikt med en otäck eftersmak och en klump av obehaglig förståelse hur Förintelsen blev möjlig.
Mannen utan öde är inte en självbiografisk roman. Dock har Kertész själv varit deporterad och fånge både i Auschwitz och Buchenwald, så naturligtvis måste hans upplevelser ha påverkat hans skildring. Hans sätt att skriva är enkelt, flytande och lättläst - han är en mycket god berättare, som utan onödigt krångel berättar en historia och gör ett mycket djupt intryck på läsaren.
Mannen utan öde (Sorstalanság) är - skulle jag tro - den av Kertész romaner som sålts mest i Sverige, en tunn liten bok om en tonårig pojke som gör "en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets" (citat från Georg och Eva Kleins förord till Norstedts svenska upplaga). Successivt blir allting värre och värre, och alla kan vi vår nittonhundratalshistoria och vet vad som väntar, men det är inte det som är det stora med den här historien. Skildringar från koncentrationsläger finns det många. Det som är psykologiskt intressant, känslomässigt gripande och inte minst oerhört skrämmande med den här historien är skildringen av huvudpersonen, berättarjaget, och hur han blir allt mer avtrubbad. Steg för steg flyttar han fram sina gränser för vad som är acceptabelt, till och med logiskt och naturligt. Och som läsaren hänger man med i resonemanget. Man kommer på sig själv med att tänka, precis som berättaren, ja, så klart, så här måste det vara, för att ögonblicket efteråt komma till insikt med en otäck eftersmak och en klump av obehaglig förståelse hur Förintelsen blev möjlig.
Mannen utan öde är inte en självbiografisk roman. Dock har Kertész själv varit deporterad och fånge både i Auschwitz och Buchenwald, så naturligtvis måste hans upplevelser ha påverkat hans skildring. Hans sätt att skriva är enkelt, flytande och lättläst - han är en mycket god berättare, som utan onödigt krångel berättar en historia och gör ett mycket djupt intryck på läsaren.
14 februari 2006
Det levande slottet & Svart eld
Bokmonstret har varit lat nu ett tag. Därför smäller jag till med två boktips idag - två lata boktips, faktiskt, eftersom jag har recenserat dem på annan plats och därför länkar dit istället.
Den första boken heter i min utgåva Trollkarlens slott, men nyutgåvans titel är Det levande slottet (originalet heter Howl's Moving Castle). Den är skriven av brittiska författarinnan Diana Wynne Jones och tillhör kategorin "ungdomsböcker som läses med stor behållning av vuxna". Det är en galen saga med en utflippad trollkarl och världens coolaste gamla gumma i huvudrollerna. Läs mer här.
Den andra boken tillhör vågen av nyskapande och klichébefriad fantasy som man har kunnat se på senare år. Extra roligt är förstås att det är en svensk bok. Det rör sig om Svart eld av Christina Brönnestam, och min recension av den boken finns här. Det är fantasy som på ett begåvat sätt tar ställning till mainstreamträsket av magiska artefakter, profetior och bondpojkar med mystiskt förflutet och förtrollade vapen. Om du trodde att du aldrig skulle öppna en fantasybok så är det här rätt ände att börja i.
Den första boken heter i min utgåva Trollkarlens slott, men nyutgåvans titel är Det levande slottet (originalet heter Howl's Moving Castle). Den är skriven av brittiska författarinnan Diana Wynne Jones och tillhör kategorin "ungdomsböcker som läses med stor behållning av vuxna". Det är en galen saga med en utflippad trollkarl och världens coolaste gamla gumma i huvudrollerna. Läs mer här.
Den andra boken tillhör vågen av nyskapande och klichébefriad fantasy som man har kunnat se på senare år. Extra roligt är förstås att det är en svensk bok. Det rör sig om Svart eld av Christina Brönnestam, och min recension av den boken finns här. Det är fantasy som på ett begåvat sätt tar ställning till mainstreamträsket av magiska artefakter, profetior och bondpojkar med mystiskt förflutet och förtrollade vapen. Om du trodde att du aldrig skulle öppna en fantasybok så är det här rätt ände att börja i.
29 januari 2006
Mänsklig krocket
Ibland kan det vara väldigt svårt att beskriva en bok som man har läst för flera år sedan, trots att man läste boken vid flera tillfällen, och tyckte väldigt bra om den. När jag sitter och bläddrar i Mänsklig krocket (Human Croquet) av Kate Atkinson inser jag att det är precis en sådan bok. Jag skulle vilja börja med att beskriva reglerna för den mänskliga krocketen, men jag kommer inte ihåg dem riktigt, jag vet att de finns någonstans i boken, men inte var.
Lite minns jag i alla fall (och nu tar jag hjälp av baksidetexten). Huvudperson och berättare är Isobel Fairfax, dotter till specerihandlaren Gordon, vars förfader otroligt nog var godsägare på 1500-talet. Isobels mor, den vackra och mystikomgärdade Eliza, är försvunnen. Hennes nya styvmor Debbie... tja, hon är väl inte den skarpaste kniven i lådan. Och Isobel själv har ibland lite svårt att hålla isär verkligheterna - dåtid och nutid, gamla mysterier och nya hemligheter.
Kate Atkinson hör till de där författarna som skriver torrt roliga romaner, med stor underliggande tragik. Mänsklig krocket är som sagt en bok jag tycker väldigt mycket om, även om det är flera år sedan jag läste den. Den är underhållande, hemsk och gripande och underbart fantasieggande.
Och dessutom får man veta hur man spelar mänsklig krocket...
Lite minns jag i alla fall (och nu tar jag hjälp av baksidetexten). Huvudperson och berättare är Isobel Fairfax, dotter till specerihandlaren Gordon, vars förfader otroligt nog var godsägare på 1500-talet. Isobels mor, den vackra och mystikomgärdade Eliza, är försvunnen. Hennes nya styvmor Debbie... tja, hon är väl inte den skarpaste kniven i lådan. Och Isobel själv har ibland lite svårt att hålla isär verkligheterna - dåtid och nutid, gamla mysterier och nya hemligheter.
Kate Atkinson hör till de där författarna som skriver torrt roliga romaner, med stor underliggande tragik. Mänsklig krocket är som sagt en bok jag tycker väldigt mycket om, även om det är flera år sedan jag läste den. Den är underhållande, hemsk och gripande och underbart fantasieggande.
Och dessutom får man veta hur man spelar mänsklig krocket...
22 januari 2006
Bröderna Karamazov
När jag ändå är inne på ryska 1800-talsförfattare, så kan jag lika gärna ta upp Fjodor Dostojevskij och hans Bröderna Karamazov med en gång.
Det var faktiskt min kompis Johanna som tvingade mig att läsa den här boken. "Den är så bra!" utbrast hon och började sedan gå in på hur fantastiska personporträtten och miljöerna var.
Hon hade rätt. Denna omfångsrika berättelse är en kriminalhistoria, men först och främst en djupdykning i karaktärsstudier. Naturligtvis är persongalleriet omfattande - listan på "de viktigaste personerna" omfattar 48 namn - men de flesta av dessa är bipersoner. Det är de tre bröderna Karamazov som står i centrum: den levnadsglade partyprissen Dmitrij, cyniske grubblaren Ivan och den begåvade och aningens präktige lillebrorsan Aljosja, alla söner till gamle Fjodor Pavlovitj, en snål kvinnojägare som sitter säkert i sitt hus - tror han. Här finns filosofiska utläggningar och religiösa grubblerier blandat med sorg, desperation, familjehemligheter och annat intressant. Och det är inte alls så svårtillgängligt som man lite fördomsfullt kan tro.
Min favorit var Ivan. Johannas favorit var Dmitrij. Vem blir din?
Det var faktiskt min kompis Johanna som tvingade mig att läsa den här boken. "Den är så bra!" utbrast hon och började sedan gå in på hur fantastiska personporträtten och miljöerna var.
Hon hade rätt. Denna omfångsrika berättelse är en kriminalhistoria, men först och främst en djupdykning i karaktärsstudier. Naturligtvis är persongalleriet omfattande - listan på "de viktigaste personerna" omfattar 48 namn - men de flesta av dessa är bipersoner. Det är de tre bröderna Karamazov som står i centrum: den levnadsglade partyprissen Dmitrij, cyniske grubblaren Ivan och den begåvade och aningens präktige lillebrorsan Aljosja, alla söner till gamle Fjodor Pavlovitj, en snål kvinnojägare som sitter säkert i sitt hus - tror han. Här finns filosofiska utläggningar och religiösa grubblerier blandat med sorg, desperation, familjehemligheter och annat intressant. Och det är inte alls så svårtillgängligt som man lite fördomsfullt kan tro.
Min favorit var Ivan. Johannas favorit var Dmitrij. Vem blir din?
16 januari 2006
Anna Karenina
Jag förälskade mig i Leo Tolstojs tegelsten Anna Karenina redan i bokslukaråldern. Mina föräldrar hade den stående i bokhyllan, en utgåva från femtiotalet ungefär, i tre halvfranska band som luktade sådär gott som bara gamla böcker kan lukta.
Att läsa Anna Karenina är en tidsresa. En resa in i det ryska 1800-talets överklass, med franska fraser, stela konventioner, baler, jakter och sommarliv på lantgodset, men också med glimtar av sjukdom och fattigdom. Allt är så oerhört realistiskt skildrat att det på fullt allvar känns som om man vore där.
Persongalleriet är typiskt nog myllrande, och alla har förstås på ryskt vis minst tre namn och lika många smeknamn. Bli inte avskräckt av detta! Karaktärerna är tydligt tecknade, så även om namnen kan kännas ovana i början, kommer man snart in i systemet och får sina vänner och ovänner. Människorna skildras med både styrkor och svagheter, känslorna svallar under korsetterna och det finns plats både för tragik, dramatik och lycka. Att Anna Karenina är en av litteraturhistoriens stora romaner, och därtill filmatiserad flera gånger, kan inte förvåna någon som har läst den.
Att läsa Anna Karenina är en tidsresa. En resa in i det ryska 1800-talets överklass, med franska fraser, stela konventioner, baler, jakter och sommarliv på lantgodset, men också med glimtar av sjukdom och fattigdom. Allt är så oerhört realistiskt skildrat att det på fullt allvar känns som om man vore där.
Persongalleriet är typiskt nog myllrande, och alla har förstås på ryskt vis minst tre namn och lika många smeknamn. Bli inte avskräckt av detta! Karaktärerna är tydligt tecknade, så även om namnen kan kännas ovana i början, kommer man snart in i systemet och får sina vänner och ovänner. Människorna skildras med både styrkor och svagheter, känslorna svallar under korsetterna och det finns plats både för tragik, dramatik och lycka. Att Anna Karenina är en av litteraturhistoriens stora romaner, och därtill filmatiserad flera gånger, kan inte förvåna någon som har läst den.
08 januari 2006
Mannen från Barnsdale
Mannen från Barnsdale är en populärhistorisk bok, och min första kontakt med historikern och författaren Dick Harrison, som sedemera blivit rätt känd och skrivit böcker om bl a digerdöden (Stora döden) och de svenska korstågen (Gud vill det!). Jag ramlade över boken ifråga i charmiga Partille Bokhandel, och fastnade genast för underrubriken Historien om Robin Hood och hans legend - och omslaget med gamle filmhjälten Errol Flynn med vällagda lockar och pilbågen i högsta hugg. Oemotståndligt!
Harrison är en underhållande berättare, som inte bara ger en ordentlig genomgång av mytbildningen och gestalterna kring Robin Hood, utan också möjliga historiska bakgrunder till berättelserna om stråtrövaren i Sherwoodskogen. Han går igenom hur legenden om Robin Hood levt vidare under romantiken och in i vår tid, och toppar det hela med analyser av ett antal Robin Hood-filmer, däribland Robin Hoods äventyr från 1938 med nämnde Errol Flynn, Robin Hood: Prince of Thieves från 1991 med Kevin Costner, Mel Brooks parodi Robin Hood: Men in Tights (1993) och, som grädde på moset, Disneys tecknade Robin Hood-film från 1973. De här filmanalyserna är helt underbara och bokens höjdpunkt, men även den historiska genomgången är intressant, lättfattlig och engagerande.
Jag måste nog läsa om den här boken snart.
Harrison är en underhållande berättare, som inte bara ger en ordentlig genomgång av mytbildningen och gestalterna kring Robin Hood, utan också möjliga historiska bakgrunder till berättelserna om stråtrövaren i Sherwoodskogen. Han går igenom hur legenden om Robin Hood levt vidare under romantiken och in i vår tid, och toppar det hela med analyser av ett antal Robin Hood-filmer, däribland Robin Hoods äventyr från 1938 med nämnde Errol Flynn, Robin Hood: Prince of Thieves från 1991 med Kevin Costner, Mel Brooks parodi Robin Hood: Men in Tights (1993) och, som grädde på moset, Disneys tecknade Robin Hood-film från 1973. De här filmanalyserna är helt underbara och bokens höjdpunkt, men även den historiska genomgången är intressant, lättfattlig och engagerande.
Jag måste nog läsa om den här boken snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
