Jaha. Nu har jag blivit utmanad också... av Bokmoster, en blog med ett namn som är förvillande lik min. Så det här inlägget följer inte riktigt det vanliga Bokmonstret-mönstret.
1) En bok som förändrade ditt liv?
Det är svårt att peka på en enda bok, men C S Lewis böcker om Narnia, tillsammans med en massa folksagor är förmodligen skyldiga till att allt jag skriver envisas med att bli någon form av fantasy.
2) En bok du läst mer än en gång?
Det finns väldigt många böcker jag har läst mer än en gång. För att nämna några: Jane Austen -Stolthet och fördom, D W Jones - Hundstjärnan, Trollkarlens slott, Ringen-trilogin och Narnia-böckerna förstås, Ursula Le Guins Övärlden-böcker (åtminstone de första fyra)... och ungefär hundra till eller så.
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Tao Te Ching.
4) En bok som fick dig att skratta?
Första gången man läste Liftarens guide till galaxen ledde det till kramp vill jag minnas. D W Jones är för det mesta hysteriskt kul också.
5) En bok som fick dig att gråta?
Jag är en lipsill och gråter ofta när böcker är sorgliga eller bara för lyckliga. Pinsamt nog är den första jag spontant kommer på sista delen i G G Kays trilogi Fionavars vävnad, som jag tyckte var jättebra första gången jag läste den för typ hundra år sedan, innan jag insett vilket schablonartat plagiathopkok den är.
6) En bok du önskar hade skrivits?
Boken som ska göra mig till nästa J K Rowling, förstås! ;-)
7) En bok som inte borde skrivits?
Spontant tänker jag på - Bibeln. Onekligen en bok som ställt till med mycket elände.
8) En bok du just nu läser?
Germania av Tacitus. Men jag funderar på att börja på Barbara Ehrenreichs Barskrapad eller Per Jorners Efter lägereldarna.
9) En bok du tänkt läsa?
Vi bortser från Listan. Den är för lång. Vi tar Högen istället: Barskrapad och Efter lägereldarna, som jag nämnde ovan. John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. J R R Tolkiens Konungens återkomst. Arrianos' Alexander den Store. Förhoppningsvis får jag snart ett recensionsex av en ny bok från Wela förlag också.
10) Skicka vidare till fem andra bloggare:
Jo men tjena. De kommer att älska det här ;)
Vildvittra/13. Du är vad du läser. En författares dagliga dos av ångest. vitter. Och sist men inte minst Månskensdans. Ni är härmed utmanade. Förlåt.
19 augusti 2006
13 augusti 2006
Låt den rätte komma in
Oj. Nyligen läste jag en riktigt, riktigt bra bok (Curtis Sittenfelds I en klass för sig, se föregående inlägg), och man tror liksom inte att man ska råka lägga vantarna på en riktigt, riktigt bra bok till nästan direkt efteråt.
Så fel jag hade. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är en riktigt, riktigt, riktigt bra bok. Riktigt obehaglig också, som säg bör - vi pratar trots allt skräck och vampyrer. Boken blev en succé när den kom för ett par år sedan, och lyckades (vilket får betraktas som en oerhörd bedrift av en svensk fantastikroman) bli både en storsäljare och hyllad av kritiker som i citaten på pärmen i min utgåva erkänner att de i princip aldrig tidigare kunnat tänka sig ta i en vampyrroman med tång. En skriver till och med något om att omslaget avskräckte. Förmodligen är det ett tecken på att jag är en redan frälst fantastiknörd att jag tycker omslaget är urläckert, med sitt svartvita foto och blanka blodstänk.
Däremot är jag sällan förtjust i grådystra förortskildringar som andas 70-tal (eller i det här fallet, tidigt 80-tal), vampyrer eller ej. Jag förmodar att man kan säga att jag närmade mig boken från motsatt håll jämfört med en del av de kritiker som finns citerade. Hur som helst blev jag lika övertygad som det - Låt den rätte komma in är en gripande, välskriven, spännande och inte minst läskig roman, som visar att fantastik definitivt inte behöver betyda klyschiga intriger och platt språk. Och förortskildringar behöver inte ge en smak av hopplös uttråkning, heller.
Språket i boken är för övrigt inte bara eget och snyggt, det är också ytterst genomtänkt, vilket så småningom visar sig.
Annars är Låt den rätte komma in antihjältarnas bok. Ajvide Lindqvist har inte gjort det lätt för sig med sitt persongalleri - där finns det inkontinenta mobbningsoffret, den småkriminelle, limsniffande tonåringen, alkisgänget på kinesen, och han lyckas väcka min sympati för dem alla. Till och med pedofilen. Vilket väl får sägas vara en bedrift.
Låt den rätte komma in är bitvis motbjudande, otäck och slafsig, det ska erkännas, men specialeffekterna tar aldrig överhanden. Mänskligheten - även hos de som strängt taget inte är människor - står i centrum.
Så fel jag hade. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är en riktigt, riktigt, riktigt bra bok. Riktigt obehaglig också, som säg bör - vi pratar trots allt skräck och vampyrer. Boken blev en succé när den kom för ett par år sedan, och lyckades (vilket får betraktas som en oerhörd bedrift av en svensk fantastikroman) bli både en storsäljare och hyllad av kritiker som i citaten på pärmen i min utgåva erkänner att de i princip aldrig tidigare kunnat tänka sig ta i en vampyrroman med tång. En skriver till och med något om att omslaget avskräckte. Förmodligen är det ett tecken på att jag är en redan frälst fantastiknörd att jag tycker omslaget är urläckert, med sitt svartvita foto och blanka blodstänk.
Däremot är jag sällan förtjust i grådystra förortskildringar som andas 70-tal (eller i det här fallet, tidigt 80-tal), vampyrer eller ej. Jag förmodar att man kan säga att jag närmade mig boken från motsatt håll jämfört med en del av de kritiker som finns citerade. Hur som helst blev jag lika övertygad som det - Låt den rätte komma in är en gripande, välskriven, spännande och inte minst läskig roman, som visar att fantastik definitivt inte behöver betyda klyschiga intriger och platt språk. Och förortskildringar behöver inte ge en smak av hopplös uttråkning, heller.
Språket i boken är för övrigt inte bara eget och snyggt, det är också ytterst genomtänkt, vilket så småningom visar sig.
Annars är Låt den rätte komma in antihjältarnas bok. Ajvide Lindqvist har inte gjort det lätt för sig med sitt persongalleri - där finns det inkontinenta mobbningsoffret, den småkriminelle, limsniffande tonåringen, alkisgänget på kinesen, och han lyckas väcka min sympati för dem alla. Till och med pedofilen. Vilket väl får sägas vara en bedrift.
Låt den rätte komma in är bitvis motbjudande, otäck och slafsig, det ska erkännas, men specialeffekterna tar aldrig överhanden. Mänskligheten - även hos de som strängt taget inte är människor - står i centrum.
02 augusti 2006
I en klass för sig
Debuterande amerikanskan Curtis Sittenfeld kom med sin Prep redan förra året, men svenska översättningen I en klass för sig kom ut relativt nyligen. Sittenfeld har blivit hyllad i media, och efter att ha läst hennes roman kan jag inte annat än instämma. Det här är en av de där täta, intensiva, nästan plågsamma romanerna som är omöjliga att sluta läsa, samtidigt som handlingen förefaller simpel.
Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.
Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.
I en klass för sig är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån Gudrun Samuelssons översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.
En grymt bra bok är det i alla fall.
Lee kommer som stipendieelev till en snobbig internatskola nära Boston. Att gå på internat var hennes egen idé, formad utifrån en dröm om ett glassigt high school-liv, en dröm om något långt borta från hennes egen uppväxtmiljö i en medelklassfamilj i Mellanvästern. Snabbt inser hon att hon inte passar in bland de rika och självsäkra eleverna. Men är det verkligen så eller är det bara en fix idé hon har? Hur vet man när man gör rätt eller fel, hur ska man våga chansa? Lee ger ett närmast självutplånande intryck, hon smälter in i väggen och försöker vara osynlig, trots att det inte alls stämmer med den skämtsamma, gladlynta person hon var hemma i South Bend. Vi får följa Lees skoltid, hennes ångest, hennes osäkerhet, hennes sorger och hennes känslor. Det är det hela. Men inte så lite.
Sittenfeld har valt att berätta historien genom en äldre och klokare Lee, en Lee som ibland önskar att hon kunde ge sitt tonåriga jag goda råd i nya och okända situationer. Det är ett grepp som kan vara irriterande, men Sittenfeld är diskret, låter den äldre Lee sakta men säkert smyga sig in i berättelsen, men aldrig ta överhanden, förutom precis i slutet - och det förväntar man sig som läsare. Det här är ingen överraskningsroman, utan en roman om uppväxt, utveckling och den osäkerhet alla människor känner mer eller mindre av. Sittenfeld är dessutom en synnerligen övertygande författare. I flera situationer känner jag igen mig, jag minns hur jag själv var som tonåring - trots att jag flera gånger är medveten om att jag faktiskt aldrig har varit med om någon situation liknande den som Lee just upplevt.
I en klass för sig är en medryckande roman, och bristen på händelser, spänning, är bara skenbar. Dessutom lyfter Sittenfelds kompetenta språk (såvitt jag kan bedöma utifrån Gudrun Samuelssons översättning) romanen till att verkligen bli i en klass f... Aaah, där var det nära att jag begick en dålig ordvits.
En grymt bra bok är det i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
