04 februari 2007

Pölsan

Min far kommer från Västerbotten. Jag vet inte om det är därför, men faktum är att man bland hans favoritförfattare hittar några av landskapets storheter, såsom Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren. Hur samtalet strax före jul kom in på just den sistnämnde vet jag inte - kanske var det för att jag nyligen hade läst något om Lindgren på Månskensdans. Kanske var det min far själv som tog upp det. Hur som helst så rusade pappsen uppför trappan och kom strax ner med en försvarlig hög Lindgren. Han förordade särskilt Pölsan.

Det gjorde han alldeles rätt i.

Till att börja med är Pölsan en fantastiskt skriven berättelse fylld av kärv humor, mystiska tyskar, lungsot och minst sagt färgstarka recept:

Har du till exempel blötlagt svinskallen som man ska göra? fortsatte nu Bertil. Som det alltid görs i de här trakterna?
I tre vatten under två dagar, sade Robert Maser.
Och rensat ur näsborrarna? Och krafsat rent kring tänderna?

Men Pölsan är också en berättelse om författarskap. Historien om jakten på den perfekta pölsan i efterkrigstidens västerbottniska glesbygd ramas in av historien om den gamle mannen på ålderdomshemmet, han som en gång försörjde sig som notisskrivare tills chefredaktören på tidningen förbjöd honom att fortsätta producera notiser, eftersom dessa, enligt chefredaktören, var rena lögnerna. Först på sin ålders höst återupptar han den notis som aldrig blev avslutad, notisen där så småningom pölsan får en alltmer framträdande roll. En stor del av boken är berättelsen om denne gamle man och den dialog han för med vårdbiträdena, en dialog som många gånger behandlar skrivkonsten. Han berättar för Linda att det som tar mest tid är inte det han skriver, utan det han utelämnar och hoppar över - vägar och dikeskanter, fåglar och träd, avstånd, väderlek, ansiktsuttryck. Han gör bara en mening i taget, säger han till Niklas, och sedan skriver han ner den - för hand, naturligtvis. Det här sättet att skriva är, vågar jag hävda, väsenskilt från hur många författare (jag själv inberäknad) i dagens datoriserade samhälle skriver sina texter - man vräker ur sig ord, prövar sig fram med formuleringar, och skär ner och skriver om i efterhand tills man är nöjd. Men naturligtvis, tänker jag mig, är det så att om man skriver för hand, då skriver man inte gärna om en sak om man kan undvika det. Då måste man tänka till innan man sätter orden på pränt.

Det intressanta är att hela boken präglas av den sorts författarskap den gamle talar om. Lindgrens stil är minimalistisk på ett sätt som talar för att produktionen är långsam. Det finns nämligen två sätt att skriva med ett enkelt språk. Det ena är när det blir tillrättalagt och ganska banalt, så att man får intrycket att författaren antingen inte kan bättre, eller bara helt enkelt vill att alla, verkligen alla, ska begripa. Det andra är - som i Lindgrens fall - den övervägda enkelheten, den där man känner att författaren verkligen har tänkt till några extra varv på vilka ord som ska vara med och vilka som inte hör dit. Den sortens språk blir exakt, avskalat och många gånger oerhört vackert, och den sortens böcker är oftast läsvärda, om så bara för språkets skull.

Så mycket mer glädjande då, när en sådan bok, i likhet med Pölsan, inte bara är läsvärd för sitt språk, utan också för sin helt underbara historia och sina tankar kring livet, maten och skrivandet.

Inga kommentarer: