Imre Kertész är författaren som ännu en gång bevisar att Nobelpristagare inte måste vara svårlästa.
Mannen utan öde (Sorstalanság) är - skulle jag tro - den av Kertész romaner som sålts mest i Sverige, en tunn liten bok om en tonårig pojke som gör "en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets" (citat från Georg och Eva Kleins förord till Norstedts svenska upplaga). Successivt blir allting värre och värre, och alla kan vi vår nittonhundratalshistoria och vet vad som väntar, men det är inte det som är det stora med den här historien. Skildringar från koncentrationsläger finns det många. Det som är psykologiskt intressant, känslomässigt gripande och inte minst oerhört skrämmande med den här historien är skildringen av huvudpersonen, berättarjaget, och hur han blir allt mer avtrubbad. Steg för steg flyttar han fram sina gränser för vad som är acceptabelt, till och med logiskt och naturligt. Och som läsaren hänger man med i resonemanget. Man kommer på sig själv med att tänka, precis som berättaren, ja, så klart, så här måste det vara, för att ögonblicket efteråt komma till insikt med en otäck eftersmak och en klump av obehaglig förståelse hur Förintelsen blev möjlig.
Mannen utan öde är inte en självbiografisk roman. Dock har Kertész själv varit deporterad och fånge både i Auschwitz och Buchenwald, så naturligtvis måste hans upplevelser ha påverkat hans skildring. Hans sätt att skriva är enkelt, flytande och lättläst - han är en mycket god berättare, som utan onödigt krångel berättar en historia och gör ett mycket djupt intryck på läsaren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag håller med; det finns gott om författare som är utmärkt läsbara trots att de har fått nobelpriset. ;-)
Jag har sedan ett tag satt som mål för mig själv att jag ska läsa åtminstone en bok av varje nobelpristagare i litteratur. Jag har långt kvar, men jag gjorde i vilket fall en insats idag.
Kertész är dock en av dem jag redan läst, och jag håller med om att han var klart läsvärd.
jag minns att jag läste denna bok för ett par år sedan och tyckte att den var fantastisk.
Där ser man! Min bror tipsade mig hit och jag får ett boktips redan i översta inlägget. Kertész har jag inte läst, men blir sugen nu. Min favorit bland nobelpristagare är IB Singer. Även Steinbeck. Jag läser i perioder. De andra perioderna skriver jag blogg och böcker. Fin färg här föresten! Samma som min!
Det som är helt enastående med Kertesz bok är just det: Han gör Förintelsen begriplig. Det som man alltid har slagit ifrån sig och tänkt, det här är ju helt obegripligt. Kan inte hända, det har han vederlagt.
Det hände, verkade ganska naturligt till och med.
Vill man läsa något som kompletterar, som gör det tyska agerandet lika begripligt, rekomenderar jag S. Haffners "En tysk mans dagbok". Där beskrivs hur terrorväldet sakta men säkert införs av nazisterna. Främst ur en ung jurists synpunkt - Haffner är jurist - och han ser hur det urgamla, tyska rättssystemet vartefter sätts ur spel. Majoriteten av tyskarna är för rädda för att göra motstånd, och pöbeln, eller vad man nu ska kalla dem, tar makten.
Dessa två böcker gör Förintelsen begriplig.
Inte illa, tycker jag.
"Mannen utan öde" är helt klart en stor liten bok.
Jag läste den för fyra år sen, och den lever fortfarande kvar i mig på olika sätt. Vissa scener.
Och grundtanken, som jag uppfattade den, att aldrig någonsin döma andra människor och att aldrig se på händelser i det förgågna med bitterhet.
Det kanske är kännetecknande för riktigt stor litteratur? Att den lever kvar i läsarens inre mentala processer en lång tid framåt och kanske även ger upphov till förändringar i människors beteenden.
Skicka en kommentar