16 januari 2006

Anna Karenina

Jag förälskade mig i Leo Tolstojs tegelsten Anna Karenina redan i bokslukaråldern. Mina föräldrar hade den stående i bokhyllan, en utgåva från femtiotalet ungefär, i tre halvfranska band som luktade sådär gott som bara gamla böcker kan lukta.

Att läsa Anna Karenina är en tidsresa. En resa in i det ryska 1800-talets överklass, med franska fraser, stela konventioner, baler, jakter och sommarliv på lantgodset, men också med glimtar av sjukdom och fattigdom. Allt är så oerhört realistiskt skildrat att det på fullt allvar känns som om man vore där.

Persongalleriet är typiskt nog myllrande, och alla har förstås på ryskt vis minst tre namn och lika många smeknamn. Bli inte avskräckt av detta! Karaktärerna är tydligt tecknade, så även om namnen kan kännas ovana i början, kommer man snart in i systemet och får sina vänner och ovänner. Människorna skildras med både styrkor och svagheter, känslorna svallar under korsetterna och det finns plats både för tragik, dramatik och lycka. Att Anna Karenina är en av litteraturhistoriens stora romaner, och därtill filmatiserad flera gånger, kan inte förvåna någon som har läst den.

3 kommentarer:

Ghosthand sa...

Ooh, detta är en av mina absoluta favoritromaner! Karaktärerna känns så levande att man nästan kan ta på dem - ja, man känner sig verkligen närvarande i hela berättelsen. Så snyggt och enkelt berättad även om jag är lite tvekande inför "budskapet". Tolstoj blev min litterära idol efter detta.
Hm, det du säger om halvfranska band får mig att minnas att mitt eget ex är två pocketböcker med skitfula omslag - jag borde skaffa något nytt exemplar. Det är denna bok definitivt värd.

Marcus Friberg sa...

Vilken är "bokslukaråldern"?

Anonym sa...

den står i bokhyllan och väntar på att bli läst, det får bli nästa. Kul att du tyckte så mycket om den, nu ser jag verkligen fram emot att läsa den.