06 december 2005

Foucaults pendel

Umberto Eco, som jag nämnde som hastigast igår, är en av mina absoluta favoritförfattare. Det är något oerhört fascinerande över hans sätt att dumpa kulturhistorisk information över läsaren, frossa i detaljer och mångordigt berätta de mest makalösa skrönor. Det som hos många författare förmodligen bara skulle bli obegripligt, tradigt och patetiskt, blir hos Eco, i de allra flesta fall, fantastiskt.

Och Umberto Ecos mästerverk, hittills, anser jag vara Foucaults pendel (Il Pendolo di Foucault). Romanen börjar med att förläggaren Casaubon har låst in sig i ett teknikmuseum i Paris. Varför, och vad han väntar sig ska hända nystas sedan upp. För det är mystiska krafter i görningen, och människor med mer makt än Casaubon och hans vän och medarbetare Belbo tidigare anat...

Yes, mina vänner, det är en konspirationsteori Eco har satt tänderna i på sitt alldeles eget sätt, och sällan har väl en konspirationsteori anrättats elegantare! Att avslöja alltför mycket av handlingen skulle förstöra läsupplevelsen, men den som ger sig i kast med den här boken belönas rikligt, jag lovar. Tillhör du dem som läste Da Vinci-koden, tyckte den var en kul idé men hade vissa grava brister i utförandet? Eller gillade du den, men är sugen på en större utmaning? Är du det minsta tilltalad av Ecos vindlande prosa? Då är Foucaults pendel boken för dig.

2 kommentarer:

Hans Persson sa...

Det är bara att konstatera att Foucaults pendel alltid låter som något jag borde gilla när jag läser om den. Det har inte blivit av att köpa den än, men jag har läst (och tyckt bra om) Rosens namn. Det tog rätt länge innan jag kom mig för att läsa den eftersom jag sett filmen, och då tyckte jag att jag kunde läsa annat ett tag istället för att repetera samma historia igen.

Jag är normalt sett inte någon stor filmtittare så detta händer inte så ofta, men den här filmen hann jag se flera gånger innan jag fick tag i boken. Och för en gångs skull tycker jag nog att filmen håller bra, även i jämförelse med boken. Ofta brukar det annars kännas tunt och trist.

Andrea sa...

Jo, filmatiseringen av "Rosens namn" är faktiskt helt ok. Jag tycker att Annaud har lyckats bra med stämningen, och rollbesättningen i birollerna är helt underbar.