Den fjärde sanningen

Iain Pears var en för mig okänd författare när jag för några år sedan lade händerna på hans roman Den fjärde sanningen (An Instance of the Fingerpost). Baksidetexten utlovade en sorts deckarhistoria i 1660-talets Oxford och name-droppade Umberto Eco, en annan av mina favoritförfattare, så det verkade ju lovande.

Den fjärde sanningen är samma berättelse ur fyra perspektiv. I tur och ordning har fyra herrar ordet: Venetianaren Marco da Cola, Jack Prestcott, av god familj, teologen och kryptografen John Wallis samt slutligen historikern Anthony Wood. Historien som berättas är av gammalt hederligt engelskt pusseldeckarslag: Dr Robert Grove, ledamot av New College, blir förgiftad och mördad. Den unga tjänstekvinnan Sarah Blundy anklagas för mordet. Sarah har oturen att i en värld för män och för överklassen vara fattig, vacker, intelligent och beläst, vilket inte är någon lycksalig kombination. Bokens fyra berättare har dock alla sin bestämda åsikt om hur det hela egentligen gick till, och de utpekar alla olika mördare.

Pears är väl historiskt förankrad. Två av bokens berättare, mordoffret själv och åtskilliga bipersoner har funnits i verkligheten. Jag upplever att Pears kan sitt 1600-tal, med medicinska teorier, politik, livsåskådningar och tankesätt. Han förmedlar en mycket trovärdig bild av hur en människa kunde resonera utifrån de kulturella premisser jag föreställer mig att man hade på den tiden. Det är välskrivet, spännande, intressant och engagerande.

Det är också oerhört upprörande. Sällan har jag varit så konstant arg när jag har läst en bok. Förbannad på de fördomar, orättvisor, den trångsynthet och det maktmissbruk som hela tiden visas. Ändå var det omöjligt att sluta läsa, för kanske, kanske skulle ändå rättvisan segra i slutändan.

Den som läser får se.